Unga människor behöver myter för sin utveckling

Som legitermad psykoterapeut har jag märkt att många terapier ofta är inriktade på de problem som hänger ihop med vårt sökande efter myter, att få tillgång att leva i ett sammanhang som är större än vårt eget, att ha tillgång till historien och en förtröstan på framtiden.

En ökning av ungdomar med ångest, oro, nedstämdhet och depressioner skulle kunna förklaras till viss del på avsaknaden av myter och på den förvirring som råder i det moderna samhället.

Så länge unga människor inte inspireras att utveckla en livsfilosofi, så länge vi inte undervisar i moral genom föredömen i hem och samhälle, så länge som medievärlden flödar av aggression och sex och saknar människor som kan vägleda i kärlek, så länge allt detta gäller, kommer vi ha en ökad frekvens av ångest,oro, nedstämdhet och depressioner bland unga människor.

I ett examenstal sa en student om sin avgångsklass:

”Vi är utan mål och utan väg för ett verksamt handlande, vi är ovetande om sambandet mellan det förgångna och framtiden.”

Således finns det uttryck i vårt moderna samhälle om ett etiskt tomrum.

I den normlöshet som kännetecknar vår situation är det inte överraskande att människor söker sig till nya rörelser, ibland sekter, för vi längtar efter befrielse från skuldkänslor och tungsinthet, längtar efter något som kan fylla tomrummet. Sexmissbruk, narkotikamissbruk kan i vissa fall också vara en törst efter myter och missmodet inför bristen på adekvata myter.

Rollo May, psykolanalytiker i USA skrev redan 1991 en bok som heter Ropet efter myten med anledning av den kraftiga ökningen av antalet självmord bland unga människor.

Vad är då en myt och vad behövs den för?

En myt ger oss möjlighet att skapa mening i en meningslös värld. Myter är ett berättelsemönster som ger betydelse åt vår existens.

Myterna är som bjälkarna i ett hus, det syns inte utanpå men bildar ändå en stomme som håller huset samman så man kan bo i det.

Genom myterna befriar ett friskt samhälle sina medlemmar från neurotisk skuldkänsla och överdriven ångest.

Myterna är vår tolkning av vårt inre jag i relation till yttervärlden. Det är berättelser som enar ett samhälle.

I till exempel det gamla Grekland, där myterna var starka och levande, kunde samhällets medlemmar möta tillvarons problem utan någon överväldigande ångest eller skuldkänsla. Den tidens filosofer diskuterade skönhet, sanning, godhet och mod som värden i människolivet.

Myterna gav utrymme åt Platon och Sofokles att skapa sina stora verk, skatter som lämnats i arv åt oss.

När det klassiska Grekland bröt samman, noterade Epikuros att ” det icke fanns någon som var utan ett ängsligt hjärta och att människorna ödelade sitt liv och tvangs låta sin vrede bryta ut i bitter klagan”.

Vi befinner oss i liknande situation med ängsliga hjärtan och bitter klagan.

Våra myter fyller inte längre funktionen att ge mening åt tillvaron och vi får svårt att bemästra vår ångest och vår överdrivna skuldkänsla.

Psykologen Jerome Bruner skriver; ”Ty när de rådande myterna inte förmår svara mot de olika sidorna i människans belägenhet uttrycks frustrationen först i ett mytstormande och sedan i ett ensamt sökande efter en inre identitet.”

Detta  ensamma sökandet efter en egen inre identitet är ett vida spritt behov i vårt samhälle och har gett upphov till många  olika terapiformer och en mångfald av universalmedel, ibland konstruktiva ibland destruktiva.

I stort sett har vi meddelat oss med varandra, vi människor, på två olika sätt under vår långa historia. Det ena är det förnuftsmässiga språket. Det är specifikt och empiriskt och utmynnar i logiken. Detta språk är nödvändigt för vår överlevnad.

Det andra sättet är myten. En myt är ett drama som börjar som en historisk  berättelse och sedan antar sin speciella karaktär som en metod att orientera människor i verkligheten.

Myten, berättelsen, bär fram samhällets värden och genom myten finner även individen sin identitetskänsla.

Myten förenar det medvetna och det omedvetna, det historiska och det nuvarande, det individuella och det samhälleliga.

Och det förs vidare från generation till generation.

Det empiriska språket hänvisar till objektiva fakta. Myterna visar väg till den mänskliga erfarenhetens innersta kärna, människolivets innebörd och mening.

I mytiska filmer kan man ta ett språng över århundranden, och så befinner man sig i det gamla Rom eller vandrar med Sokrates på gatorna i antikens Athen. Eller man tar språnget in i framtiden med hjälp av ett rymdskepp.

Myten måste ordnas till en berättelse som talar till vårt medvetande och till vårt undermedvetna. Resultatet är en berättelse där vi inte bekämpar fienden utan kämpar med oss själva.

Till och med Aristoteles, det rena förnuftets Fader sa:

”Den som är vän av visdomen är också vän av Myten”.

Våra myter är varaktiga, tidlösa och handlar om kärlek, krig, synd, tyranni, mod och om vårt öde och alla handlar det på ett eller annat sätt om människans förhållande till de gudomliga makter som ibland är grymma och ibland rättvisa.

Myter dör inte bort och vissnar, de omtolkas av varje ny generation. Stora skådespel stannar i våra minnen som myter och ger oss en djupare insikt om människans natur.

Alex Haley tog itu med att söka sin identitet och har berättat om det i sin bok Rötter ( 1976)

I slaveriet var kravet att slavarna bland annat skulle bära sin ägares namn, krossade slavarnas psykologiska identitet.

Det grymma straff som Jahve enligt Gamla Testamentet kunde lägga på människorna var att låta dem ”utplånas ur de levandes bok”, liksom man i de kommunistiska länderna skrev om historien genom att säga att vissa personer aldrig hade existerat och utvecklade begreppet icke-person. Detta är fler exempel på att beröva en människas identitet och krossa hennes myt.

Alex Haley skriver att hans strävan att finna sina rötter var ett uttryck för hans behov att ta reda på vem han var.

”Jag måste finna en mening med mitt liv”

Detta överensstämmer med Oidipus yttrande i Kung Oidipus som skrevs av Sofokles på 400 talet f Kr.

”Min egen börd…vill jag dock lära känna och upphör ej att forska ut min härkomst.”

Slavar blev sålda och kanske kan vi säga att vi i vår ungdomskultur ofta ”säljer oss själva”, säljer vårt leende, eller glansen på våra skor – vi gör oss till objekt. Och tappar vår identitet.

Och den etiska tomheten växer.

Vi behöver tillbaka till att söka meningen med våra liv, berätta berättelserna om det som är större än just bara vårt eget, läsa de stora verken, berätta generationers berättelser.

Som människan gjort i alla tider.

Lillemor Högerås 
leg. psykoterapeut