Till höger med Ebba Busch Thor

Inför valet 1964 var läget för det nybildade partiet Kristen demokratisk samling helt perfekt. Hela 2,1 miljoner människor protesterade mot att kristendomskunskapen skulle byta namn till religionskunskap, 140 läkare hade skrivit till regeringen för att varna för sedeslösheten bland ungdomar samtidigt som sexscenerna i Vilgot Sjömans senaste film 491 väckt ett moralkonservativt ramaskri. Ändå fick Kristen demokratisk samling bara 1,8 procent av rösterna i valet. Luften gick ur, kassan var tömd och partiets starke man Lewi Pethrus var 80 år fyllda. Redan 1955 hade han bildat föreningen Kristet samhällsansvar, med syfte att lyfta upp kristna företrädare på partiernas riksdagslistor och när det misslyckades grundade han alltså ett kristet parti.

Att starta nytt var Pethrus kanske främsta gren och bland hans skötebarn fanns allt från Nyhemsveckan och tidningen Dagen till radiokanalen IBRA och självaste Pingströrelsen i Sverige. Inspirationen fick han från Skandinavien, Västtyskland, Nederländerna och Latinamerika där kristdemokratiska partier satt i regeringar och ofta var den dominerande borgerliga kraften. Men just borgerlig var ett ord som de svenska kristdemokraterna då ville hålla på avstånd. Å ena sidan stod man på en tydligt moralkonservativ grund där motståndet mot fri sex och aborter var viktigt. Å andra sidan avvisade man pengajakt och snöd materialism samtidigt som man stod upp för social omsorg, nedrustning och ett generöst u-landsbistånd. Inte ens valet av en 35-årig Alf Svensson som ny partiledare 1973 eller kändisrekryteringar som artisten Eva Rydberg och cancerläkaren Jerzy Einhorn förbättrade stödet för partiet. Tvärtom fortsatte ökenvandringen ända till valet 1991.

Alf går i taket. Visserligen hade Alf Svensson valts in i riksdagen redan i valet 1985 genom en valteknisk samverkan med Centern. Men är man ensam i riksdagen hinner man inte sätta sig in i allt, ens om man jobbar riktigt hårt. Vid valet 1991 förändrades allt. Plötsligt kom Svenssons parti inte bara in i riksdagen utan kunde kliva rakt in i Carl Bildts borgerliga koalitionsregering. På valvakan skar partiledaren Alf Svensson upp en tårta och utropade att ”nu är det fest i Kapernaum” innan partikamraterna hissade honom till taket. När festen klingat ut blev Svensson biståndsminister och fick med sig Mats Odell och Inger Davidsson till Rosenbad.

Men hur kom det sig att man kom in just 1991 när man misslyckats under den mer värdekonservativa eran på 1960-talet? En förklaring var Alf Svenssons personliga popularitet, en annan var att Moderata Samlingspartiet under 1980-och 1990-talen inspirerats av nyliberalismen med fokus på valfrihet, privat-iseringar och skattesänkningar. Det lämnade utrymme för ett parti med en värdekonservativ familje-och samhällssyn. Samtidigt hade KDS slipat ner de mer kontroversiella delarna i partiets ursprungliga program. Det benhårda motståndet mot abort hade mjukats upp samtidigt som medlemsbasen breddats. Ett sista skäl var kanske att partiet nu uppfattades som tydligt borgerligt, om än med en socialpolitisk profil. I valet 1998 lyfte inte bara Svensson utan hela partiet till taket när man fick rekordresultatet 11,7 procent.

Verklighetens folk. När Alf Svensson 2004 avgick efter 31(!) år som partiledare tog Göran Hägglund över. Han blev känd för sin rappa humor och för att kritisera det kulturradikala och politiskt korrekta etablissemanget. Mot detta ställde han ett ”verklighetens folk” som Kristdemokraterna ansågs företräda och som belöning hamnade partiet i regeringsställning i två val på raken.

till höger. Med Ebba Busch Thor som partiledare har partiet, likt 1991, profilerat sig som ett tydligt alternativ till höger om Moderaterna. Man bekämpar tvångsdelningar av föräldraförsäkringen, lovar sänkta pensionärsskatter, höjda straff och motsätter sig muslimska böne-utrop. Samtidigt har Busch Thor bytt ut mer socialt orienterade företrädare som Emma Henriksson och retat upp konservativa profiler som Tuve Skånberg genom att tåga med Stockholm Pride. Ändå är problemet för Kristdemokraterna varken interna konflikter eller regnbågsfamiljer utan att utrymmet till höger fylldes upp när Moderaterna tågade tillbaka dit. Under tiden hann de egna kärnväljarna antingen gå ur tiden eller välja sida mellan Sverigedemokraternas värdekonservatism och Centerns socialliberalism.

Kristdemokraternas hopp står därför antingen till en tydligare ideologisk profilering och/eller ett nytt konservativt block där de genom samarbete med M och SD kan överleva riksdagsspärren och behålla ett visst inflytande. Redan i dag delar svenska kristdemokrater och moderater grupprum i EU med partier som står Sverigedemokraterna nära. Var kärnväljarna från förr då skulle ta vägen återstår att se.