Poeten Tomas Tranströmer avled 26 mars, knappt tre veckor före sin 84-årsdag. Tranströmer fick Nobelpriset i litteratur 2011 med motiveringen att han ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga” . Här skriver Sändarens chefredaktör Anders Mellbourn om psykologen som med tiden blev både en folkkär och världsledande diktare.
Till slut blev Tomas Tranströmer både folkkär och svensk nationaldiktare. Samtidigt var han i världslyriken sin generations ledande namn. Att han fick Nobelpriset vid 80-års ålder var nog trots att, inte tack vare, att han var svensk. De poeter som Nobelbelönades redan på 1980- och 90-talen såg honom som en föregångare.
Ändå var Tranströmer varken folklig som Fröding eller nationalromantiker som Karlfeldt. Han kunde bli en auktoritet i den internationella lyriken trots att hans storhet hade sin grund i en sparsmakad och exakt användning av det svenska språket.
Hans alldeles egna förmåga att finna bärande och svindlande metaforer i vardagen vann läsare över språkgränser. Samma dag som Tranströmer dog recenserade Dagens Nyheter den nigeriansk-amerikanske författaren Teju Cole, som i sin debutbok letar efter ”det Tranströmer beskriver som en solkatt” i hemstaden Lagos. Tomas Tranströmer förenade klarhet och magi som det sammanfattades i en tysk minnestext.
Det särskilt svenska med Tomas Tranströmer var hans rötter och närvaro i det moderna välfärdssamhället. Han arbetade länge som psykolog, både bland avvikare och arbetslösa. I en för ett par veckor sedan visad SVT-dokumentär om Jailbird singers, en grupp unga interner som gjorde kort artistsuccé för 50 år sedan med en repertoar av skillingtryck och läsarsånger, kunde vi se honom som den tröjklädde, lågmält förnuftige anstaltspsykologen i ett permissionssamtal.
Som många offentliganställda småbarnsföräldrar under rekordåren bodde han i nybyggt i radhus. Han åkte bil på den svenska landsbygden, tunnelbana till förorten och trängdes på semestern med charterturister i Venedig. I denna anspråkslösa vanlighet, dess erfarenheter och iakttagelser, fann han sina metaforer och gav oss insikter av tidlöshet.
Samtidigt avvek han mitt i sin moderna svenskhet inte sällan från den svenska kulturdebattens konjunkturer och tidsanda. Han hade en metafysisk dimension i sina dikter som bröt med trolöshetens och religionskritikens 1950- och 60-tal. Han spelade Haydn på piano, tog inte ut Beatlesackord på gitarr. Han fick (fyrkantig och orättvis) kritik för att inte vara samhällsengagerad under det vänsterpolitiska skiftet mellan 60- och 70-tal.
Men han, bara han, hjälpte oss att känna och förstå att det finns stunder då ett kilo väger 700 gram, inte mera.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR