Succé för scouting i alla åldrar

En ganska blåsig men solig och vacker dag höstdag möttes de långt inne i skogen vid Tripphultsjön. Familjescoutinggruppen i Kumla Equmeniaförsamling. Ett dussin barn och föräldrar. Efter välkomsthälsning av pastor Eva-Lena Gustafsson stövlade de till skogs. En bit bort var de framme hos Åke, som redan ställt i ordning och fixat till en eld. Dagens uppgift bestod av att gå på skattjakt för att hitta vad som finns skogen. En del vandrade långt bort i väg, andra stannade upp redan bakom närmaste tuva. Men snart nog gjordes skattfynd. Man hittade pinnar, kottar, svamp och blåbär. Efter väl förrättat värv återvände alla till Åke. Fynden granskades och antecknades, listan blev lång. Men nu gjorde sig magen påmind. Det grillades ­bananer och marshmallows, ­barnen intog varm choklad och föräldrarna kaffe.

Allt svårare att hitta ledare

En gång i tiden var barnverksamheten väldig i Johanneskyrkan. Med söndagsskola, tonårs- och seniorverksamhet, ungdomskör och scouting. Man träffades flera gånger i vecka. Man lärde om naturen, användbara knopar och lite om Bibelns olika berättelser. En del helger for man på hajk eller ordnade veckolånga läger på församlingens eget sommarhem. Men så sjönk verksam­heten. Samhället förändrades och även kyrkan. Det blev allt svårare allt hitta ledare och barnen drog åt annat håll. Snart återstod i stort sett bara några som försökte upprätthålla en verksamhet som inte längre var funktionell.

– Man ledde verksamheter mer av ansvar än av glädje, ­säger Arvid Hardmo en av Familje­scoutings ledare.

Scoutandan levde dock kvar i församlingen, intresse fanns för friluftsliv och vistelse i Guds vackra natur. En önskan om att börja om igen växte sig allt starkare.

Det var en del av de drömmarna som Eva-Lena Gustavsson mötte då hon tillträde som ny pastor i församlingen 2019.

– Jag hade ju en del erfarenhet av scoutverksamhet. Hade varit scout redan som barn och sedan varit en del av verksamheten under mina olika pastorstjänster. Mina bästa förebilder hade jag inom scouterna, berättar Eva-Lena.

Familjescouting

Tankarna och diskussionerna började löpa på styrelse­möten och vid kyrkfikan. Eftersom det fanns några familjer i församlingen började man fundera på om inte Familjescouting skulle passa. En aktivitet där ju alla åldrar kunde vara med.

– Förr fick man ju inte börja i scouterna förrän man var sju år, men i Familjescouterna är till och med bebisar välkomna, ­säger ­Arvid.

Förutom egna medlemmar fanns där några barnfamiljer som hade mer ytligt kontakt med kyrkan. Kanske kunde man locka dem att vara med? Önskan fanns ju hos många av dem att komma ut i skog och mark med sina barn, det kunde Familjescouting ge dem.

Planer fanns att starta redan 2020 men den långdragna pandemin satte stopp för det. Inte förrän hösten 2021 kom man i gång, då i liten skala.

– Vi samlade två till tre familjer och blev kanske 20 till 25 personer. For till en äppellund utanför stan. Lekte och lagade mat. Så ­nivån på dagen var väl ganska enkel, säger Arvid.

Ryktet spred sig och nästa gång var man tio till. Man har haft samlingar en gång i månaden och till dags datum är man mellan 40 och 50 deltagare. Föräldrar och barn sammanräknade.

– Det växlar naturligtvis, alla kan ju inte vara med varje gång, säger Arvid.

Familjescoutingen i Kumla utgår från församlingens kyrka, men utflykterna går alltid till närstädes skog och mark.

– Det är ju ett bra sätt att lära känna bygden också, att vi besöker olika ställen, säger Arvid.

Aktiviteterna är än så länge ganska enkla. Men med tiden hoppas man kunna höja nivån något. Kanske blir där både hajk eller mindre läger.

– En fördel är ju att föräldrar finns med. De är ju ledare för ­sina barn, och med tiden kanske de utvecklar gåvan att leda andra.

Inte lika mycket knopar

Likheterna med gamla tiders scoutverksamhet finns. I familje­scouting bär man fortfarande scoutskjorta och slips, lär sig hantera en kniv, tända en eld och ordna spårningar i skogen. Man har till med det gamla lägerbålet, med korvgrillning och hejarramsor, kvar. Vem minns väl inte; ”Ni där borta är ni klara, jajamensan fattas bara”. Knopar knyts inte lika mycket som förr. I alla fall inte om man inte vet vad de ska användas till.

– Kanske var det lite mer militäriskt förr, men det har dragits bort nu.

Så avslutades Familjescouternas samling denna blåsiga men vackra höstdag vid Tripphultsjön. Henke tog fram gitarren och man sjöng Familjescouternas egen sång:

Käre far i himlen, tack att jag finns till

Hjälp mig leva riktigt, göra det du vill

Lär oss här på jorden, tycka om varann

Låt oss få en framtid, ­skyddad av din hand