Ledare

Slutet på en storhetstid?

Är USA:s tid som dominerande världsmakt snart över? Foto: Manuel Balce Ceneta/AP

Är det USA:s fall som världens hegemoni, stormakt, vi nu bevittnar? I såfall finns det anledning att planera för vad som händer härnäst.

Turkiet har stått redo att gå in i Syrien länge, men bidat sin tid.

Eftersom IS enligt Donald Trump besegrats, finns nu ingen anledning att fortsätta de ”ändlösa krigen”, menar han. Soldaterna ska hem, och att det lämnar kurderna (liksom yazidier och kristna armenier) som får redo för slakt, viftades bort med det mest anmärkningsvärda uttalandet av presidenten hittills (vilket säger en del);

Kurderna hjälpte oss inte i Normandie!

Nu står deras hopp istället till Syriens diktator Assad, som efter rysk välsignelse ska stoppa invasionen som Turkiets president Erdogan skändligt nog kallar ”Operation fredens vår”.

Det enda som det våras för är död, lidande och ännu en flyktingkatastrof. Under måndagen uppskattades antalet flyktingar i konflikten redan vara uppe i 130 000 personer.

Det är inte på slagfältet dessa herrar borde mötas, det är i den internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

Assads motdrag är knappast för att skydda landets minoriteter, utan att försäkra sig om att de tusentals potentiella IS-fångar och flyktingar i kurdernas förvar inte får ny luft under vingarna, liksom att Erdogan inte lyckas med sin plan att rita om den demografiska kartan genom att placera dit sunniaraber från flyktingläger i Turkiet. I all väsentlig mening alltså att säkra sitt diktatorskap.

Redan har bilder kablats ut över världen på åttaåriga flickors sprängda ben, avrättningar längs vägarna och kyrkor i ruiner efter den turkiska offensiven.

Regionens folk har genomlevt folkmord, jagats från sina hemorter och stått emot den mest mordiska sekt historien har skådat. De har tagit skotten för Europa, USA, världen.

Så varför lämnar USA och dess allierade nu kurderna ensamma på marken? Inte är det väl för uteblivet stöd vid Normandie ändå?

Jag anar att det finns mer bakom. Kanske kan det till och med vara USA:s fall som världens hegemoni.

Den hegemoniska stabilitetsteorin går kortfattat ut på att en dominerande nation som leder världens utveckling på alla plan (ekonomiskt, militärt, vetenskapligt etc) borgar för internationell stabilitet eftersom resten av världen måste förhålla sig till hegemonin.

Teorin kan diskuteras, men har aktualiserats genom att USAs hegemoni har blivit mer diskutabel.

Påtryckningarna från Amerika biter inte längre lika hårt på motståndarna. Ryssland lyckades hålla både sina annekterade delar av Ukraina och ge Bashar Assad förlängt mandat som syrisk diktator.

Kinas ekonomi växer starkt och landet tar sig i bästa fall samhällsutvecklande, i värsta fall koloniala uttryck världen över.

I den kontexten framstår USA samtidigt som en allt mindre pålitlig kamrat, med parollen Amerika först, America first, i stora bokstäver för ögonen.

Donald Trumps mening om Normandie blir talande. I den stund deras allierade behövde dem som bäst, var det inte längre något värt.

Förtroende är en nations starkaste valuta, och den fanns nu inte täckning för.

För Kurderna en oerhörd katastrof, för regionen antagligen ett nytt Seyfo (folkmordet på Syrianer/Assyrier, kristna armenier och kurder, må det erkännas!) och för världen en anledning att tänka till.

Visserligen har USA därefter sagt sig vara redo för hårda sanktioner mot natovännerna i Turkiet, men hoten ekar lägre jämfört med styrkan i dem historiskt.

Om stormaktsteorin stämmer, och USA nu drar sig tillbaka från att vara den givna hegemonin, riskerar vi att kastas in i en tid av instabiltet som den vi såg vid tiden för när den brittiska hegemonin tappade fart (runt tiden för de bägge världskrigen).

Det vi därför behöver är en stark enighet kring vad världen vill ha (fred) och vad den inte vill ha (krig och oskyldiga åtta åringars bortstprängda ben).

På kort sikt; Lägg gemensamma skarpa sanktioner mot Turkiet på EU- och FN-nivå för att pressa dem att dra sig tillbaka.

På lång sikt; Skapa förutsättningar för världssamfundet att kraftigare själv kunna agera på internationell orätt utan att behöva stå i överdrivet beroende av enskild stat.

Må imperiernas och hegemoniernas tid då ta slut till förmån för fredens. Och må världen förenas i beslutet att de prövade folken i Syrien inte ska behöva genomlida ännu en helvetesnatt.

» I den stund deras allierade behövde dem som bäst, var det inte längre något värt.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne