Hon har skrivit den till sig själv, säger hon. Den nya boken, Feministpastorns tro och tvivel, som när vi talas vid bara har en vecka på nacken och just firats med coronarelease på Facebook.

– Jag har skrivit om sådant jag hade behövt höra när jag var yngre.

I praktiken är målgruppen vidare. Både i och utanför kyrkan är människor nyfikna på hur en röst låter som kämpar för feminism och hbtq-personers rättigheter, konstaterar Esther Kazen.

Hon om någon vet. Det är tre och ett halvt år sedan hon skrev sitt första inlägg på instagram, under namnet ”Feministpastorn”. Reaktionerna exploderade. Och har hållit i sig, till hennes egen förundran.

– Jag blir fortfarande förvånad när personer som upptäckt mitt konto skriver privata meddelanden där de berättar om hur de aldrig hört någon ledare från kyrkan säga det jag säger.

För den som rör sig i allmänkyrkliga kretsar är Esther Kazens genomslag svårbegripligt, hennes budskap är till stora delar mainstream. För att förstå hennes roll måste man därför blicka åt två tillsynes motsatta håll – å ena sidan frikyrkan, å andra sidan den sekulariserade allmänheten.

Inom vissa delar av frikyrko-sverige är Esther Kazen utan tvekan radikal. Och eftersom bilden av religion i modernitetens Sverige i hög grad formats av en frikyrklig, ofta förbjudande, fromhetstradition blir hon en avvikelse från fördomarna.

Paradoxalt nog gör detta också att Esther Kazen bidrar till att befästa dem. Genom förlagets och mediernas presentation av den stridbara feministpastorn som bryter ny mark bekräftar man allmänhetens förlegade bilder av tro.

– Det där är jätteintressant och jag håller helt med. Jag har så dubbla känslor kring allt det här. En av mina vänner sa ”det du gör är jättebra, men slår du inte in väldigt öppna dörrar?”. Hon har rätt. Det finns inget nytt i det jag säger. I många sammanhang är mina åsikter inget speciellt alls.

Boken gestaltar utvecklingsprocessen från ungdomstidens första ifrågasättande av kyrkliga normer, via teologistudiernas möte med kyrkans patriarkala arv, till upptäckten av den kristna feministiska traditionen och dess omläsning av Bibelns texter.

Samtidigt skriver Esther Kazen om hur hon odlar de ideal hon formades av som liten.

– I kyrkan pratade vi om alla människors lika värde. Likaså om att vi som kristna ska göra något åt de orättvisor vi ser. Det är fortfarande det som är min bas.

Esther Kazen växte upp i Adventistsamfundet, familjen bodde i Arvika. I tjugoårsåldern började hon intressera sig för feministiska frågor och kastade sig över bloggar, böcker och dokumentärer.

– Jag kände igen så mycket. Det var samma starka driv och kamp som jag mött i kyrkan. Samtidigt upplevde jag ett motstånd mot de feministiska frågorna i församlingen. Jag tyckte det var konstigt och kände mig ensam, ”är det bara jag som ser att det här hör ihop?”.

Efter pastorsutbildning i England kom hon som 24-åring till en tjänst i Flatåskyrkan i Göteborg, där hon snart hittade andra kristna som också tyckte att det var självklart att feminism och hbtq-frågor ska få ta plats. Tillsammans startade de konferensen ”En dag om kristen feminism” som sedan dess hålls varje höst i Majorna.

I dag, sex år senare, är Esther Kazen väl inbodd i Equmeniakyrkan, nu i rollen som nytillträdd pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm.

– Jag lämnade Adventistsamfundet för att jag ville följa min kallelse. Samfundet tillåter visserligen kvinnliga pastorer men de ordineras inte, enligt ett globalt beslut. Det säger mycket om vilken människosyn man har.

Den inomkyrkliga debatten kring Esther Kazen rör vid grundläggande frågor som bibelsyn och gudsbild. Inte minst är den en debatt om kunskapssyn. I frikyrkans historia finns dels vurmen för det autodidakta och en skepsis mot akademisk teologi. Ett slags värnande om under- och erfarenhetsperspektivet.

Dels finns en lång tradition av att utöva makt med hjälp av utvalda bibelord.

Esther Kazen ser med blandade känslor på frikyrkans rötter.

– Akademi och utbildning kan dras till en spets där det slutar att handla om människor och bara blir teori. Men botemedlet mot det kan aldrig vara att inte söka kunskap. Risken är då att man bygger sina argument på föreställningar som man inte har så stor grund för.

Samtidigt berättar hon om hur unga som kommer ut i kyrkan förväntas svara på komplicerade frågor om homosexualitet och bibeltolkning utifrån grekiska grundtexter.

– Kärleken får aldrig bli så villkorad att den kräver högskolestudier för att du ska kunna försvara din rätt att finnas.

Den som öppnar Esther Kazens bok och förväntar sig en stridsskrift lär bli besviken. Snarare berättar den om förskjutningens processer. Hon växte upp med att tänka att samkönade par inte skulle gifta sig eller leva tillsammans. Att kvinnor inte kan ha samma roller som män i församlingen.

– Jag har själv tagit ett steg i taget. Jag vet hur det är förflytta sig åsiktsmässigt.

Det händer att folk frågar ”Får jag plats i din kyrka fast jag inte tror som du?”. Ja, svarar hon då, ”det är vår kyrka, jag kastar inte ut någon”. Det hindrar inte att hon i hbtq-frågor vänder sig till dem som önskar en pastor som säger ”du är okej”.

Hon säger att hon vet och respekterar att det finns många församlingar som har andra hållningar. Till dem har hon ett budskap: Var tydliga.

– Det är otydligheten i de här frågorna som skadar människor på riktigt.

Menar du att alla åsikter går an så länge de är tydliga?

– Självklart tycker jag att det finns bra och dålig teologi. Det finns påståenden från kristna, som helt enkelt inte stämmer. Ändå tror jag att det är möjligt att i ett samfund leva sida vid sida även om alla människor kanske inte kan vara i samma församling för att de då far illa. Problemet är att det alltid varit samma människor som blivit tvungna att lämna, för sin överlevnad.

Hur erfarenhetsbaserad den nya boken än är innehåller den inga större biografiska delar. Med ett undantag: skilsmässan. Esther Kazen och hennes dåvarande man separerade för fem år sedan, och livskrisen som följde är öppenhjärtigt skildrad.

– För mig var det självklart att ett äktenskap varar livet ut. Det är en del av min tro. När relationen plötsligt inte fungerade föll allt. Vad sa en skilsmässa om vem jag är? Om vem Gud är?

Bearbetningen gav henne en mindre svart-vit världsbild. Guds tanke är inte att vi ska förneka tillvarons komplexitet, säger hon. Syftet med livslånga relationer är att skapa trygghet, när äktenskapet blir något som bryter ner istället för bygger upp fyller det inte sin funktion.

En ung kvinnlig pastor som skiljer sig – Esther Kazen var livrädd för reaktionerna från församlingen. Hon tänkte att ”nu kommer bibeltexterna kastas på mig”.

Så blev det inte. Istället frågade medlemmar och kolleger om hon åt ordentligt och om hon behövde någon att prata med.

– Det gav mig en stark kärlek till vad församling är och kan vara.

Den goda viljan. Nödvändig men tveeggad. Jag frågar Esther Kazen om vad i självbilden som frikyrkan främst behöver göra upp med.

– Välviljan. Den är det finaste vi har men den skapar också en blindhet. Ord och handlingar som sårar försvaras med argumentet att man bara ville väl.