Kultur & Teologi

"Sådant gagnar inte kraften i avgrundsvrålet från #Metoo"

I tre månader har #metoo och dess systerupprop pågått sedan Harvey Weinstein anklagades för våldtäkt. Behovet av att berätta och lyssna är starkt. Det är erfarenheter av våldtäkter, tafsanden, ovälkomna ord, trakasserier och maktmissbruk. Mängder av institutioner och kyrkor anklagas för tystnadskultur. Kraften är en syndaflod som man hoppas ska svepa bort snusket och förtrycket. I början uppmanade några kristna företrädare (Dagen, 22 novmber) församlingar att bli en öppen plats för att ”försona de sår som åsamkats”. Hur har det gått?

Jag tycker att det är angeläget att skilja mellan olika saker i kampanjerna. Det handlar dels om egenvärdet av att få ge sin version av en händelse, dels på vilka sätt berättelserna tas emot. Det som händer i det upprop jag följer är att någon berättar och genast kommer ord av stöd och värme, men också ord som fördömer mannens agerande, ibland med uppmaningar om att lämna relationen, anmäla eller hämnas. Det finns fog för anmälan i flera fall, men något skaver. Det är som om kvinnorna inte vill höra den andres version. Detta har visats genom att män har fått lämna arbeten och uppdrag utan att ha blivit hörda. Från uppdragsgivarens sida har man sagt att kvinnans berättelse räcker. Men gagnar det verklig förändring eller försoning?

I Skampåle (Timbro, 2017) skrev jag artikeln ”Synden, offret, försoningen”, en analys av medie-drev som religiös rit. Tesen är att fördrivningen av någon är beroende av kollektivets agerande. Journalister kan inte själva utse en syndabock. Kollektivet är en förutsättning. Mycket av ingredienserna i #metoo stämmer med tesen. För att den fördömde ska hitta tillbaka till samhällsgemenskapen krävs det också att kollektivet tar emot och vill försonas. Därför är det angeläget att även den anklagades röst får höras, både för de närmast involverade och för andra.

Om förändring ska vara möjlig måste den som har gjort fel först förstå vad hen gjorde, sedan ångra sig, be om förlåtelse och visa bättring. Den skambeläggning av män som nu pågår riskerar att förhindra verklig försoning och förändring. Här har kyrkornas företrädare något viktigt att förmedla. Våld och maktmissbruk är en del av synden. Men det finns förlåtelse även för den värste förövare. Förbrytelser ska inte hanteras överslätande men med en varsam medvetenhet om att vi är människor.

En av dem som tidigt bad om förlåtelse var Lars Ohly, fd partiledare för Vänsterpartiet. Han erkände sin del i ett patriarkalt förtryck, av hur män upprätthåller detta och hur han personligen ”besvärat den kvinna jag varit alldeles för närgången mot” (SvD 23 nov). Han polisanmäldes och anmälan lades ned, men han uppmanades ändå att undvika partiarrangemang och kallades offentligt för förövare. Vad hade han gjort? Enligt kvinnan hade han tagit henne på rumpan, tryckt upp henne mot ett staket, sagt att han ville kyssa henne och skickat många sms. Den upplevelsen var obehaglig för kvinnan, men enligt Ohly har styrelsen inte velat höra hans version? Den 9 januari meddelade Ohly att han lämnar partiet. Vad har någon vunnit på det sätt de har hanterat processen?

Detta är ett exempel av flera där män blir anklagade utan att bli hörda. Om den som inte har gjort något brottsligt, som ber om ursäkt och vill bättra sig – om även den mannen blir fortsatt stämplad, handlar det inte då om en brutal oförsonlighet? Sådant gagnar inte kraften i avgrundsvrålet av #metoo. Då lär det komma en backlash. 

Susanne Wigorts Yngvesson, 
Docent i etik, lektor vid THS

 

Taggar:

#metoo
0 Kommentarer