Pandemin ställde exceptionella krav på församlingarna. Utan förberedelser tvingades kyrkor att lämna sina invanda rutiner för att möta en helt ny verklighet. Hur lyckades man?

Nu har studien Svensk frikyrklighet i pandemin (Institutet för pentakostala studier) kommit, och i den försöker författarna att ge några svar utifrån en enkät som gjorts med pastorer och församlingsmedlemmar i flera frikyrkosamfund.

Enkäten visar att det finns mycket som förenar över samfundsgränserna, men också skillnader. Det gäller till exempel hur man ser på församlingens andliga liv. Drygt hälften av de ­frikyrkliga tycker att det ­­blivit sämre, men de svarande från Equmeniakyrkan utmärker sig. Här menar nästan tre fjärdedelar att det andliga livet försämrats.

Gustaf Björkman, chef för enheten för ordinerade medarbetare i Equmeniakyrkan, har skrivit kapitlet om det egna samfundet. Han menar att svaren pekar på hur central gemenskapen är inom Equmeniakyrkan.

– Man har byggt en fromhet där tron gestaltas när man möts. Priset man får betala är att det kan upplevas svårare på ett andligt plan när man inte kan träffas, säger han.

Ulrik Josefsson, prorektor för ALT och redaktör för rapporten, tror att svaren också kan kopplas till den liturgiska praktiken i samfunden. Forskningen visar att frikyrkliga under pandemin generellt mest saknat gemenskapen, medan man i Svenska kyrkan har sörjt att man inte kunnat fira mässa.

– Jag tror att Equmeniakyrkan generellt ligger närmare Svenska kyrkan än Pingst. När man inte kan samlas till nattvards­firande tror jag det får större effekt i Equmeniakyrkan, säger han.

Det har också ställts frågor om barn- och ungdomsverksamheten. Där framkommer det att Equmeniakyrkan lyckats väl.

– Det är inte så att all barn- och ungdomsverksamhet har blomstrat, men man har i mindre utsträckning behövt ställa in. En kvalificerad gissning är att det beror på scoutverksamheten, som var som klippt och skuren för pandemin. Man umgås i mindre grupper utomhus, säger Gustaf Björkman.

Nu håller pandemin på att klinga av. Ulrik Josefsson menar att det är viktigt att inte bara pusta ut och försöka glömma den, utan att analysera vad som hände för att lära sig inför framtiden.

– Nu har vi knappt hunnit slicka såren och så står vi inför en ny kris. I frikyrkligheten, och kanske speciellt den mer hurtiga delen, kanske man säger att nu ska vi gaska upp oss och ställa upp igen. Men vi behöver ställa oss frågan hur vi får en långsiktig hållbarhet i församlingarna, ­säger han.

En viktig fråga tycker han är församlingssynen. Enligt Ulrik Josefsson har digitaliseringen bidragit till att luckra upp församlingens gränser. Plötsligt har det blivit möjligt för den som inte vill eller vågar gå in i kyrkan att ändå följa gudstjänsten, helt anonymt.

– Det innebär att ingången är lättare, men också utgången. Det tror jag är väldigt viktigt att fundera över, säger han.