Just nu pågår rättegången mot Aung San Suu Kyi, som fram till militärkuppen för ett drygt år sedan var Myanmars egentliga ledare. Hon är, tillsammans med flera andra demokratiskt valda ledare, anklagade för en rad brott. Ett flerårigt fängelsestraff är redan utdömt för den 76-åriga nobelpristagaren men flera åtalspunkter har lagts till, främst gällande korruption. Om hon fälls på alla punkter kan resultatet bli mer än 150 års fängelse. Hennes anhängare är oroliga för hennes hälsotillstånd, det är oklart hur hon behandlas av myndigheterna och nyligen var hon för sjuk för att kunna delta i rättegången.

Men trots hot om hårda straff fortsätter protesterna mot Tatmadaw, som militären kallas i Myanmar. Under årsdagen av det folkliga upproret mot militären stannade människor hemma som en tyst protest mot juntan.

– Det sker protester fortfarande, som ofta är mycket kreativa. Men många vågar inte längre själva gå ut och demonstrera. Demonstrationer har slagits ner väldigt brutalt, säger Eva-Maria Munck, som har lång erfarenhet av Myanmar och som nu arbetar för Act Svenska kyrkan.

Motståndet mot juntan står på två ben: dels finns det en rörelse som bygger på civilt motstånd, dels finns det flera militära grupper, ofta etniska gerillagrupper, som utför regelrätta attacker mot militären. Enligt uppgifter inifrån landet har fler än 1 500 ­civila ­dödats under upproret. Act Svenska kyrkan har kontakt med partners som är verksamma i några av de mest våldsdrabbade delstaterna.

– Man ser att militärens brutalitet har ökat. Det finns fruktansvärda beskrivningar av hur människor massakreras, säger hon.

Vanliga medborgare får finna sig i ständiga militärkontroller. Den som har något otillbörligt i sin mobil anhålls, straffas eller tvingas till böter eftersom militären och polisen behöver pengar.

– Många av våra partners beskriver att utvecklingen gått snabbt bakåt i landet, situationen är på väg att bli som för 50 år sedan, säger hon.

Några som särskilt drabbats av oron i landet är barn och ung­domar. Det är inte bara pandemin som stängt skolor, många ­lärare har också gått ut i strejk mot militärregimen, vilket gjort att elever och studenter har fått en mycket sporadisk skolgång.

– De steg mot utbildning som Myanmars unga befolkning hade fått ta i demokratiseringsprocessen, där har man fått gå tillbaka många steg.

De humanitära behoven var stora i landet redan före militärkuppen, men den har lett till att ytterligare 400 000 människor har tvingats lämna sina hem.

– 14,4 miljoner människor i Myanmar är i behov av humanitärt stöd, och det är viktigt att vi som ger stöd ställer om för att möta de stora behov som finns.

Många av oppositionsledarna är äldre men upproret skapar och formar en ny generation aktivister.

– Den rörelsen är speciell om man ser till landets kultur. I ledningen står ofta unga kvinnor, vilket varit ovanligt tidigare, ­säger hon.

Eva-Maria Munck tror också att motståndet kan få landets olika folkgrupper att närma sig varandra. Befolkningen domineras av burmaner, som är den överlägset största folkgruppen. Men i landet bor också flera etniska grupper med andra traditioner och ursprung. Många i dessa mindre grupper är kristna och har längre känt sig trängda av majoritetsbefolkningens kultur.

– Många i majoritetsbefolkningen förstår nu hur det varit för de etniska grupperna att drabbas av militärens våld. En del har till och med bett om ursäkt publikt, säger hon.