Nu kommer deras rapporter om sjukvården i DR Kongo

Förutom studier fick de fyra samtidigt en inblick i missionen på plats.

Amanda Asp, som är AT-läkare på sjukhuset i Halmstad reste till Kongo med fokus på mödravården och förlossningsvården.

– Jag fick förstå att det finns många anledningar till varför kvinnor dör under graviditet och förlossning, säger hon.

– En nyckel vore att ännu mer utbilda kvinnorna och vårdpersonalen i vikten av att komma till kontrollerna för att kunna ta del av förebyggande insatser och upptäcka risker. Men det är inte enkelt, många har inte råd, eller de har långt att ta sig till närmaste mödrahälsovård, säger Amanda Asp.

– Det finns ett stort utbildningsbehov, men också ett enormt behov av material. Det skulle gå att göra mycket med små medel om man får mer kunskap.

Ville tillbaka genom vården

När Amanda Asp gick lärjunga­skolan Apg 29 deltog hon i en resa till Kongo och när hon sedan utbildade sig till läkare ville hon tillbaka genom vården. Hon tog kontakt med några vänner och med Hälso- och sjukvårdsgruppen på Equmeniakyrkan. Efter mycket planerade kom de så iväg i början av förra året.

De reste som sjukvårdspersonal med varsitt fokusområde och fick gå med i vården och ta del praktiskt.

– Det har varit otroligt intressant. Och roligt att kunna resa och ändå känna ett sammanhang genom kyrkan. Gud har blivit ännu större för mig, säger Amanda Asp och tillägger att den största lärdomen var att få ett annat perspektiv.

Hade besökt landet tidigare

Ida Langdell, som inom kort är färdig neurolog, är uppvuxen i Asklanda-Ornunga som har en vänförsamling i Kongo Kinshasa och därigenom hade hon besökt landet tidigare. När Amanda Ask frågade om Ida ville med på resan tvekade hon inte.

Hennes uppgift blev att studera strokevårdens förutsättningar. I sin rapport berättar hon om stora skillnader jämfört med den svenska strokevården.

– I Kongo kan man inte alltid ta sig så snabbt till sjukhuset och påbörja behandling, och när det heller inte finns röntgen kan man inte utreda orsaken. I stället kan man fokusera på att rehabilitera skadorna.

– En slutsats är att personalen gör ett väldigt bra jobb, de är ­lojala och kämpar på trots knappa resurser. Rehab-övningar går att göra trots att man inte har ­maskiner och utbildning.

Ida Langdell vill gärna åka tillbaka, men inte för att jobba som läkare.

– Det skulle kräva utbildning på plats i franska, tropiska sjukdomar och mediciner, kulturen, hierarkin… Allt är väldigt olikt vårt sätt att jobba.

– En erfarenhet jag fick är hur man måste tänka efter när man lever med brist på vatten och el, anpassa sig till det man har och vara aktsam med det, säger Ida Langdell.

Två sjuksköterskor med på resan

Med på resan var också två sjuksköterskor. Frida Wallberg, som tittade på barnvaccinationsprogrammets utmaningar, och Tilda Jönsson, som hade att beskriva arbetsledningen inom kyrkornas sjuk- och hälsovårdsarbete. ­Tilda är kvar som sjuksköterska och missionär i Luozi. Gruppen fick besöka olika delar av landet och fick se både högteknologiskt utrustat sjukhus i Kinshasa som är ganska nära vad vi har i Sverige, men även helt ­­annorlunda platser där fattig­domen är stor och bristerna enorma och man jobbar med helt andra förutsättningar och andra sjukdomar.

Håkan Lilja i Equmeniakyrkans hälso- och sjukvårdsgrupp påpekar att tre månader egentligen är en för kort tid för att få tolkningsbara resultat.

– Men rapporterna som de skriver kommer ändå att vara bra för oss inför framtida projekt och insatser. De har dokumenterat behov av förbättringar och kunskapen kommer att återföras till ansvariga på plats.

– Samtidigt har resan betydelse för att inspirera unga till missionen, säger Håkan Lilja.