Mer tid för förtvivlan än lek

Rikard Roitto framhåller några avsnitt i gamla och nya testamentet som belägg för att även ”hedningar”, det vill säga icke-judar, är inbjudna till Guds rike, och att Gud är, eller rättare: med tiden ville, framstå som en hela världens gud. Med detta stöter Rikard — man får nog anta ofrivilligt — mot den judiskt-kristna tanketraditionens ömmaste punkt.
Som teolog vet han att den gammaltestamentlige gudens avsikt inte var att uppenbara sig för alla folk, att han istället i två omgångar sägs ha ingått ett särskilt och för all framtid gällande förbund med ett utvalt litet folk, som på alla ”hedningars” bekostnad under århundraden fick rätt att mörda — med Guds hjälp ”besegra” — de folk som stod det emot och ödelägga deras samhällen i makabra scener.

Det allt överskuggande teologiska problemet borde här vara att försöka reda ut varför bibelns gud inte från början älskade alla människor, så som kristendomen senare har velat göra gällande. Men ett långt liv i kyrkbänken har lärt mig att den ursprungliga tanken på ett utvalt folks förfärande rättsordning inte utgör något problem. Tvärtom. I triumferande gammaltestamentliga segerpsalmer har också den kristna församlingen i alla tider prisat Gud för israeliternas segrar över hedningarna, det vill säga dem som han aldrig uppenbarade sig för.
Något enda ord från någon predikstol som vittnar om någon brottning med Gud om varför han från början inte älskade alla människor har jag aldrig hört. Inte heller om någon medkänsla med alla mot denna gudsordning försvarslösa.

Vidare kan man undra över hur många människor i vår tid som kan finna någon tröst och mening i en uppmaning att leka med texterna inför Guds ansikte. Om detta skulle vara teolog(i)ernas svar på frågorna om var Gud finns i vår förfärande verklighet, har den troende inte mycket att bekymra sig över.  Den leken kan ju ständigt gå vidare, eftersom det knappast finns något ens av det allra mest grundläggande i tron som inte kan betraktas från förvillande olika och ibland rakt motsatta synpunkter. Är Gud bara god? Är Jesus den som bara älskar?
Men är det verkligen tid för lekar? Borde man inte — i förtvivlan — ropa ur djupen?