M – från gamla till nya till gamla igen

Historia. Urcellen till dagens moderater bildades 1904 som ett skyddsvärn mot den tidens nya vindar. De konservativa jord-ägare, adelsmän och militärer som 1904 bildade Allmänna valmansförbundet motsatte sig allmän och lika rösträtt, kvinnors rättigheter, parlamentarism och kulturradikalism. I grunden var man en allians av flera partier men förenades i sitt försvar för kungamakten, kyrkan, försvaret, lagen och äganderätten. Under hot om revolution blev det ändå, som en ödets ironi just högermannen Arvid Lindmans regering som införde en första typ av allmän rösträtt. Med åren kom partiet att utvecklas, först till ett allmän-konservativt parti för att under 1950-talet stå för en mer modern högerpolitik där människor skulle få äga sitt boende
och sköta sitt eget sparande.

Under 1970-talet började man anamma en ideologisk mix som man kallade för liberal-konservatism och under 1980-talet inspirerades man av Ronald Reagans och Margaret Thatchers nyliberala systemskiften. Under 2000-talet ville partiet under parollen Nya Moderaterna tvätta bort stämpeln som ett parti för bara de rika och närma sig mitten. Skattesänkningarna riktades till låginkomsttagare, pärlhalsband förbjöds, retoriken om systemskiften försvann och en moderat statsminister sa sig gilla kollektivavtal, kallade försvaret ett särintresse och bad folk öppna sina hjärtan för flyktingar. Men trots att detta bara är några år sedan känns det som en evighet sedan.

Höger ut. Under Anna Kinberg Batras korta tid som partiledare och nu med Ulf Kristersson har den moderata partiledningen fjärmat sig från Reinfeldts nya moderater. Partiet går i år till val på en sträng asyl-och invandringspolitik, vill skärpa straffen på ett flertal brott, sänka skatterna markant, höja anslagen till försvaret och samtidigt genomföra rejäla neddragningar av a-kassan, bidragen och ersättningarna till sjuka. Den klassiskt konservativa politiken är tillbaka och därmed också de gamla Moderaterna.

Förändringen tillskrivs ofta valförlusten i allmänhet och väljartappet till Sverigedemokraterna i synnerhet och det bidrar absolut, men är inte hela sanningen. Precis som alla andra partier har Moderaterna olika falanger som slåss bakom kulisserna för att sätta agendan. Den nymoderata mittenpolitiken hade knappast något stöd varken i värdekonservativa eller nyliberala kretsar men eftersom Moderaterna är ett toppstyrt parti och Reinfeldt vann två val på raken höll man tyst. Men nu är det många som upplever att de tar tillbaka sitt gamla parti.

En riskabel väg? Men även om opinionsläget har stabiliserats något för Moderaterna är Kristerssons strategi riskabel. Genom att flytta sig så långt åt höger riskerar han dels att tappa mittenväljare till främst Centerpartiet, dels att de politiska skillnaderna mellan blocken blir så stora att få eller inga socialdemokrater kommer att byta block. Det var just det som Reinfeldt lyckades med och som gav ett historiskt borgerligt maktinnehav. Dessutom splittras alliansen mellan en mer konservativ och auktoritär sida och en mer liberal och socialpolitisk. I värsta fall kan hela Kristerssons omsvängning bli en pånyttfödelse för Moderaterna men ett requiem för Alliansen. Å andra sidan är det kanske just det som svensk politik behöver? Tydligare ideologiska skillnader och nya konstellationer?

Ett helt nytt block. Moderaterna är i dag ett av tre ungefär jämnstora partier och under dessa finns ett antal småpartier. Ett regeringsalternativ utan minst ett av de stora är osannolikt och skulle moderater och sverigedemokrater göra gemensam sak tillsammans med om de överlever riksdagsspärren skulle Sverige få ett tredje block längst ner på den nya skalan GAL-TAN där TAN står för just traditionella, auktoritära och nationalistiska åsikter i motstats till GAL:s gröna, alternativa och liberala värderingar. Ett sådant block kan verka främmande i Sverige men runt om i Europa är det faktiskt mer regel än undantag.

I Europaparlamentet delar de svenska moderaterna och kristdemokraterna redan grupprum med italienska Forza Italia och ungerska Fidez, partier som anses stå Sverigedemokraterna mycket nära. I Danmark har den konservativa regeringen vilat på stöd från Dansk Folkeparti sedan 2001 och i Norge styr moderaternas systerparti Høyre tillsammans med Fremskrittspartiet. Om en sådan konservativ koalition sedan vinner väljarnas stöd i Sverige, ja det återstår att se. ■