Kultur & Teologi 4

Litteraturen behöver sitt Camelot

Har Svenska akademin spelat ut sin roll efter senaste tidens storm? Eller finns det en chans att återupprätta institutionen? Sändarens kulturskribent Philip DeCroy reflekterar kring senaste tidens händelser bland stolar och stollar, avhopp och påhopp, knytblusar och kunglig glans.

– Don’t let it be forgot, that once there was a spot, for one brief shining moment that was known as Camelot.

Orden kommer ur musikalen Camelot av Alan Jay Lerner och Frederick Loewe men spreds till världen genom Jacqueline Lee Kennedy Onassis. Efter skotten i Dallas blev det hon som fick skriva makens politiska testamente där hon beskrev deras tid i Vita huset som ett amerikanskt hov av lika delar idealism och klass. Men för mig leder orden om dessa riddarna av Runda bordet inte till musikalen utan till Svenska Akademien. 

Bakom de tunga portarna till det gamla Börshuset har ordlistor provocerat, stipendier fördelats och litteraturpris beslutats år ut och år in. Vid det stora sammanträdesbordet står de legendariska stolarna på rad och på den Gyldene Freden har man ätit veckovis ärtsoppa och hittat på kodnamn för potentiella pristagare. 

Den 20e december varje år firar Svenska Akademien sin högtidsdag med en offentlig sammankomst i börssalen.  Ceremonin som gästas av kungafamiljen följer än idag noggranna scenanvisningar från kung Gustav III och den enda större avvikelsen från det traditionsrika programmet är då en ny ledamot väljs in och skall hålla sitt inträdestal över sin företrädare. I höstas var det första gången på 70 år som en teolog slog sig ner på en av de aderton stolarna. Jayne Svenungsson är professor i systematisk teologi med inriktning på religionsfilosofi och har skrivit om teologins väg tillbaka i det västerländska, filosofiska samtalet. Positivismen är, menade Svenungson på väg bort, och genom det moderna projektets sprickor sipprar Gud tillbaka in. Tänk så storslaget. Men sedan kom senhösten och våren. 
 

Det som genom åren varit en skimrande institution för ”svenska språkets renhet, styrka och höghet” kom under våren att tappa både ansikte och ledamöter. Av de Aderton återstår för stunden blott tio. Det Nobelpris i litteratur som lyft upp Sverige i kulturvärlden ställs i år på vänt eftersom akademien själv menar att omvärldens förtroende för dem är allt för skadat. 

Men vad är det då som har hänt? Ja, eftersom det är höga murar kring Svenska Akademien är det ingen utanför som riktigt vet allt. Det vi vet är däremot att det fanns en klubb kallad Forum, Nutidsplats för kultur, med ett utomordentligt bra kulturprogram men med en lika utomordentligt obehaglig värd, den så kallade Kulturprofilen. Med ena handen hade han arrangerat poesiaftnar, konserter och litteraturuppläsningar i världsklass medan den andra handen tagit sig friheter mot såväl ledamöter som deras döttrar, klubbens gäster och självaste kronprinsessan. 

När det sen visar sig att denna man i många år känt till och läckt pristagarna i litteratur riktades blickarna mot hans hustru, poeten och ledamoten Katarina Frostenson. Att det lika väl kan vara hans kompis Horace Engdahl som läckt informationen spelade tydligen mindre roll. Nu skulle sakerna redas ut, votering begärdes och verkställdes. I centrum hamnade nu Katarina Frostenssons stol nummer 18 där några ledamöter krävde hennes avgång. Dessa tre förlorade och när manusförfattaren Klas Östergren lämnade akademien gjorde han det till tonerna av Leonard Cohens dödshymn. Strax efter lämnade hans kollega, professor Kjell Espmark i moll och sedan försvann också den siste musketören och förutvarande ständiga sekreterare Peter Englund i sorgflor. 

När sedan den ständiga sekreteraren, förnyaren och professorn Sara Danius lämnade arm i arm med ledamoten Sara Stridsberg var det grekiska dramat totalt. Den svenska Olympen hade blivit nedsolkad av snusk, korruption och öppna konflikter. 

Plötsligt stod hoppet till Svenska Akademiens höge beskyddare, Hans Majestät Konungen som steg ned från sin tron för att lyssna, läxa upp och skriva om stadgan så att ledamöterna kunde avgå också formellt. Det är utmärkt och än bättre är det att #Me Too tvingade fram ett uppbrott med Kulturprofilen och hans evinnerliga övergrepp. En sådan människa skall inte sitta i kulturens finrum. Snarare borde rättsstaten bedöma om han borde få sitta i fängelse. 

Men jag tror fortfarande på Svenska Akademien och dess funktion i svenskt kulturliv. Med all uppmärksamhet har intresset för denna anrika institution ökat också bland dem som igår knappt visste att den fanns och än mindre vad den ägnade sig åt. Dessutom fick den vackra knytblusen en renässans.Men Akademien har under århundraden byggt upp ett förtroende som en litteraturens kvalitetsmärkning. Den skadeglädje som vi sett öppet på kultursidor och mellan raderna på övriga sidor är osmaklig. Det talas Svenska Akademien som en rest från en svunnen tid och som en kulturens feodalherre. Om bara Svenska Akademien blev en i mängden av institutioner under kulturdepartementet skulle allt varit frid och fröjd. Men är det inte precis tvärtom? Är det inte just Svenska Akademiens oberoende, dess tidlösa perspektiv och dess frihet från den politiska och ekonomiska makten som givet denna institution ett förtroende som är vida känt också utanför rikets gränser? Är inte det en institution att bevara? 

Vädra gärna ut, låt de förbittrade lämna och locka tillbaka Sara Danius och andra kloka avhoppare. Ge också plats för nya ledamöter som verkar i en frimodiga anda. Men kasta inte ut barnet med badvattnet. Litteraturen behöver sitt Camelot. 

Philip De Croy

Taggar:

KULTUR
4 Kommentarer
leif svensson
Kan man ge såväl bibeln som shakespeare ny språkdräkt borde akademins stadgar kunna fräschas upp utan att Gustav III:s och upplysningstidens tankegods går förlorat. Men kvarvarande ledamöter måste förstå, att akademin är större än dem och så bör den ses även av kommande ledamöter.
Thorsten Schütte
Håller med om att Svenska Akademin bör finnas kvar. Men då bör ledamöterna skyndsamt skärpa sig så jag inte måste ta till skämskudden varje gång de figurerar i media.
Susanne Liljedahl
Tankarna inspierar! Jag skriver ett requiem för en anrik litteraturinstitution. Den dog I 2000-talets postmodernism med anledning av patriarkates härjningar, sexism, löjligt innbördes nojsande och självgodhet. Vid återuppståndelsen må visserlogen sund tradition bejakas, men framförallt bör förnyelsens vindar blåsa. och visst är prof Sara Danius en av de modiga riddarna i detta Camelot. Viva!
Susanne Liljedahl
Inspireras av tankarna i artikeln. Jag skriver ett requiem för en anrik litteraturinstition. Den dog i 2000-talets postmodernism i sviterna av patriarkatets härjningar, sexism och uppblåst självgodhet. Svenska Alademin ska uppstå igen, och Sara Danius framstår som en av de modiga riddarna i i i detta Camelot.