Kultur & Teologi

Låt oss prata om döden

Döden, döden, döden. Så inledde Astrid Lindgren och hennes systrar varje veckas telefonsamtal. Kanske som en påminnelse, kanske för att få ur sig känslorna. Precis som Astrid behöver vi få dröja oss kvar vid den där döden, den som vi alla vet skall komma och som människor i alla tider har funderat över. Legenden berättar hur en romersk general som återvänt från strid slog sig för bröstet och vrålade att han var oövervinnerlig. En slav som såg detta kastade då ett gammalt ben till krigaren för att påminna om hans dödlighet. Sedan denna händelse fick en slav stå bakom varje seger­general, hållandes ett kranium och viska i hans öra: ”Respice poste! Hominem te esse memento, memento mori, glöm inte att se dig om, minns att du är en människa och kom ihåg att du är dödlig”. Därför sjunger vi om tidevarv komma och tidevarv försvinna, som en påminnelse om att vi alla fötts med ett livslångt partnerskap med döden. Ändå är döden något ganska främmande i Sverige. För det första lider vi inte under den yttersta konsekvensen av krigets vansinne, för det andra äter vi oss som regel mätta. Genom god sjukvård har vi dessutom lyckats bota många sjukdomar och förlängt vår generella livslängd. Men hur framgångsrika vi än blivit i att flytta fram döden når den oss alla till slut. Men hur kan människan hantera vetskapen om sin egen förestående död? Hur ser vården ut i livets slutskede? Detta skall vi fördjupa oss i nu. Välkomna till del 1 i Sändarens sommarserie om döden med religionshistorikern Philip DeCroy som specialiserat sig på just döden i olika religioner och tider.

Även om de allra flesta somnar in på ålderns höst tvingas allt för många att lämna sina nära och kära på grund av sjukdom. Jag var själv tjugofyra år när jag tog farväl av min far i ett vitt sjukhusrum. Han som på bara ett par år tynat bort i nerv-och förlamningssjukdomen ALS låg nu död, fridfull och nästan leende i vita kläder och omgiven av tända ljus. De isblå ögonen var slutna men av den sjukdom som tagit honom ifrån oss märktes ändå ingenting. Någon hade tvättat honom, fixat till hans bråkiga lugg och försiktigt rättat upp den nacke som mot slutet inte hade ork bära huvudet.

De händer som gjort detta möjligt ingick i den kedja som kallas för palliativ vård eller vård i livets slutskede. För den som inte kan vårdas i hemmet ges den på något av Sveriges hospice. Här finns läkarna som måste ge människor det yttersta beskedet, här finns vårdpersonalen som smärtlindrar och som tröstar och här finns plats för sorg. Men här finns också ljusa rum, möjligheten till fina samtal och en innerlig närhet. Insikten om att döden närmar tycks göra något med oss människor.

En av dem som dagligen möter människor som försöker greppa sin egen död är Johan Sundelöf. Han är både läkare och disputerad doktor inom geriatrik (läran om åldrandets sjukdomar) och verkar idag som programchef på Betaniastiftelsen.

Tillsammans med journalisten och dramatikern Karin Thunberg har Sundelöf tagit fram ett nytt material, Palliationspraktikan, tillsammans med en palliationspodd.

Syftet är att alla människor skall få lika god vård i livets slutskede utan hänsyn till bostadsort, ålder eller sjukdom. Så är det inte idag, menar doktor Sundelöf. I stället är det lite som att singla slant där bäst vård ges till cancersjuka medan exempelvis lungsjukdomar, hjärtsvikt och demens inte alltid når samma goda kvalitet. Eftersom det är den mest sårbara gruppen och man inte kan göra om vårdinsatserna måste detta skärpas, säger Sundelöf.

En annan viktig fråga som lyfts i materialet är stödet till närstående och precis som för den som fått sjukdomsdiagnosen är reaktionen hos dem väldigt individuell. Där några blir arga och utåtagerande blir andra tysta inför det ogreppbara. Medan somliga förnekar att deras anhörig alls är sjuk vill någon tredje skämta bort det.

Att acceptera döden kallas inom den palliativa vården för coping och rymmer många steg, från insikt till bearbetning och acceptans. 

Men även när döden är det enda som återstår kan vi genom vård och medicin minska eller helt befria människor från både ångest och smärta. Faktum är att också de alla flesta som somnar in på hospice gör just detta, somnar in. Kvar lämnas en kropp som någon tvättat, kammat och försiktigt rättat upp. Allt för att de som lämnats kvar skall få samlas kring både kropp och minnen.

Men vad händer då med själva kroppen när de anhöriga tagit sina farväl och blåst ut ljuset? Det är upp till var och en av oss att ta ställning till genom testamenten eller särskilda formulär som finns på begravningsbyråer. Det kanske kändaste är det Vita Arkivet som hittas på nätet och där vi kan fylla i allt från önskemål om blommor och sånger till vad som skall ske med själva kroppen.

Likt de gamla elementen kan vi främst välja mellan att brinna upp eller grävas ner. Redan under vikingatiden fanns dessa båda möjligheter men där styrdes kroppens slutförvar av din sociala status. Mäktiga hövdingar brann ombord på sina långskepp medan bönder staplades tillsammans i uppgrävda massgravar.

När den kristna tron angjorde Norden spreds i stället föreställningen att de troende en dag skall resa sig ur graven för att gå självaste Kristus till mötes. Därmed blev det förbjudet att elda kroppar fram till slutet av 1800-talet. I dag blir nära 80 procent av alla svenskar kremerade, det var länge sedan detta var den stora konfliktlinjen i svensk kristenhet. Samtidigt finns det fortfarande många som kryssar för en jordbegravning i sina formulär. Här finns både kristna, judar och muslimer som menar att deras tro kräver en hel kropp, medan andra i stället ser kroppens förruttnelseprocess som en vacker del av naturens kretslopp. Med denna dubbla möjlighet får vi lämna kroppen till naturens gång och trons mysterium.

 I nästa artikel fördjupar vi oss kring frågan om dödshjälp, en komplicerad fråga med många svar. 

Philip DeCroy, författare och religionshistoriker specialiserad på thanatologi (läran om döden)

Philip DeCroy

Taggar:

Döden
0 Kommentarer