Kultur & Teologi

Kreativ bibelläsning med Jesus som kraft centrum

BIBELBRUK DEL 9 Artikelserien om bibelbruk har bland annat inspirerat till två längre läsarinlägg som vi publicerar här.

Sändarens  artikelserie om Bibelbruk  sporrar till ett angeläget samtal om Bibelns betydelse för oss kristna i dag. Rikard Roitto visar en sällsynt förmåga att på ett enkelt och djuplodat sätt guida oss genom kyrkohistoriens vildvuxna trädgård och få oss att se dess rötter, träd och grenverk i ett nytt ljus.
Författaren får min fulla eloge när han i del 5 även fattar mod att beröra Bibelns besvärande och ”hemska saker”. Tre exempel som nämns är ”folkmord sanktionerade av Gud” (1 Sam 15) och ”hämndfantasier” (Sak 14:12ff, Upp 19). Hur ska vi kristna svara på sådant?  I stället för att antingen  försvara texterna eller förkastadem, föreslår Rikard Roitto en kreativ läsning, där Vishetens barn (Luk 7:35) kallas att ”leka inför Gud (Ords 8:30-31) med texternas mångfald och upptäcka att vi lär känna Gud på vägen”.

”De första kristna trodde på Kristus. De dyrkade Gud, inte skrifterna.” sägs det i inledningen av serien. För mig är detta den avgörande röda tråden. Kristna är inte ett skriftfolk men ett folk med skrifter (Bibeln) som följer en person (Jesus Kristus) och en passion (Guds rike). För dem är Jesus Kristus den avgöran­de uppenbarelsen av Gud och därmed även Bibelns norm. Med en sådan utgångspunkt behöver vi kanske ställa frågan ”Vad skulle Jesus ha gjort?”
Låt oss pröva en sådan läsning med exemplet folkmord (1 Sam 15): Beter sig Jesus från Nasaret som en messiansk krigarkonung? I sin första missionsbefallning (Matt 10:5ff) sänds Jesu kompanjoner iväg utan sandaler och stavar, den mest elementära försvarsutrustningen mot överfall och faror vid den tidens resor. Låt oss så gå vidare till exemplet Sakarja (14:12ff). Finns det inte någon vink i evangelierna om hur Jesus läste eller levde denna skrift? Jo, i Jesu dramatiska gest på palmsöndagen (Matt 21:1ff, jfr Sak 9:9ff). Tolkar man denna gest i sin antika kontext blir den rentav en demonstrativ protest mot världsmaktens våld: Det är inte i den romerske ståthållaren Pilatus intåg i Jerusalem på en stridshäst som Guds ansikte skall sökas men i Jesu från Nasarets folkliga, festliga, fredliga och försonliga intåg på ett åsnesto och ett föl.

Enligt Rikard Roitto uppfann Jesus inte någon ny texttolkningsmetod. Som läsare kan man och som forskare bör man nog ändå fråga sig om det inte finns någon slags särprägel i mästarens undervisning. Kanske finns här rentav en fördold tolkningsmetod, som dennes efterföljare tagit fasta på och fört vidare men som vi försummat eller fördummat?
Karakteristiskt för Jesu undervisning om Guds rike tycks ha varit det genomgående bruket av liknelser. Tänk om poängen med liknelser inte alls är att ge läsaren färdiga tolkningar och svar. Tänk om man inte alltid behöver hålla med om allt som sägs i dem? Tänk om liknelsernas syfte i själva verket är att kasta oss in i ett livsviktigt samtal, väcka personliga ställningstaganden och politiska samhällsutmaningar så att vi på den vägen kan förverkliga Guds gränsöverskridande rike mitt i världen?

Ett belysande exempel kan här vara berättelsen om den kanaaneiska kvinnan (Matt 15:21ff). Om denna har det sagts att det är den enda debatt i evangelierna som Jesus inte vunnit. Denna kvinna accepterade nämligen inte rätt och slätt Jesu liknelser om de utvalda ”förlorade fåren av Israels folk” och de utomstående hedniska ”hundarna” (15:21ff, jfr 7:6).
Vad jag vet finns det bara två gestalter hos Matteus som Jesus påstår ha ”stark” tro och det är, märkligt nog, dels en romersk officer (8:10), representerande samtidens nya ärkefiende, dels denna kvinna av kanaaneiskt ursprung (15:28), representerande Israels gamla ärkefiende. Kan detta vara en läxa att lära vid vår läsning av Uppenbarelseboken — en bok som skulle kunna uppfattas som religionshistoriens våldsammaste bok? Ska vi här rätt och slätt säga ”ja … ja” och ”amen” till dess våldsamma teologi (Upp19) eller bör vi snarare utsäga ett evangeliskt ”men … men”?

Redan i NT:s första bok finns ett ”men … men” inskrivet åt oss läsare och frågan är om inte detta anslag även fört den förste evangelisten radikalt framåt i sin tro, från en från början inhägnad ”fåraktig” teologi, fokuserad på de förlorade fåren nere i dalen (Matt 10:5ff, 15:24) till en gränsöverskridande Gud på berget, där horisonten till slut blir ”alla folk” och Jesus får ”all makt i himmelen och på jorden” (Matt 28:18f).
Här på bergstoppen kan jag åter undra om det är Bibeln som är den avgörande normen för oss kristna eller om det snarare är Jesus som den bär ett budskap om.
Om det är den senare som har ”all makt” och som vår tro gäller ger oss påskberättelsen i NT:s första bok tillräcklig tydlig indikation på att denna allmakt handlar om fred genom icke-våld och rättvisa åt ”alla folk” och inte om våld och seger åt somliga (Matt 26:52f, jfr Joh 18:36).

I sin antika kontext var det ännu tydligare. Vad detta budskap sedan kan betyda i vårt land som idag gjort sig känt på jorden som världens största exportör av vapen per person är en annan angelägen och aktuell fråga som den evangeliska påsktexten också skulle kunna väcka.

Sven Andersson

0 Kommentarer