Nyhet

Kommentar: Klimatmötet dränktes av politiska låsningar

Sändarens utsände Hans Månsson bevakade under elva dagar FN:s klimatmöte COP 25 i Madrid. Han är besviken.

 

Varningstecknen är så många. Fakta finns på bordet. Vittnesbörden är så tydliga. Från ekvatorn till polerna.

Ändå blev COP 25 i Madrid ett låsningarnas och besvikelsernas klimatmöte. Just i en tid när behovet av åtgärder pockar som aldrig förr.

För den som under elva dagar, likt undertecknad, bevistat ett otal av sidoarrangemangen vid denna klimatkonferens, med seminarier och diskussioner kring alla möjliga teman med anknytning till klimatet – från brinnande regnskogar och bleknande korallrev till smältande isar och migrerande människoskaror – framstår det som ett stort mysterium att inte all den oro och alla de fakta som där presenteras vinner väg ända in i varenda hjärtkammare även hos den mest motsträviga förhandlare.

Eller, för att citera Greta Thunbergs tal inför plenum förra onsdagen:

”Snälla, säg hur ni kan reagera på dessa siffror utan att känna någon slags panik? Hur kan ni svara på att i princip inget görs åt saken utan att känna er lite arga? Hur kan ni kommunicera det här utan att låta alarmistiska? Jag vill verkligen veta.”

Det är ju bara att ta för sig. Forskningen erbjuder ett helt smörgåsbord av alarmerande rapporter.

Som i ”Cryosphere Pavilion”, där det dagarna i ända informeras om vad som händer med jordens vita ytor, det vill säga isar och glaciärer.

Där kan man till exempel se hur forskare på sitt sakliga sätt projicerar diagram över koldioxidhalter, temperaturer och isavsmältning med olika variabler och kurvlutningar. Suck-framkallande vid första anblick, men med en innebörd som förfärar, när man inser varthän kurvorna pekar.

”Vid två graders temperaturhöjning för jorden som helhet skulle Arktis bli isfritt ett år av tre”, konstateras det bland annat. Jaha – en upplysning lagom abstrakt för att man inte fullt ut ska förstå hela bilden.

Men när vi samtidigt får veta att två grader för jorden som helhet innebär kanske tre gånger så kraftig temperaturhöjning i Arktis strömmar tankarna iväg med en mer oroande fart. Ungefär som de floder man redan kan se forsa över Grönlands istäcke, på ställen där de aldrig tidigare runnit. Förre vicepresidenten Al Gore hade den bilden som en av många alarmerande illustrationer i sitt medryckande anförande.

Och vi kan vända blicken ner mot den södra polen, som ansetts vara mer stabil i sitt frysta läge. Där anas nu en kollaps av vissa isar redan vid 0,8 graders allmän temperaturhöjning. Det är helt enkelt så att ingen del av jorden går säker när klimatförändringarna sätter in.

James Bhagwan. Foto:Hans Månsson

I Stillahavs-nationernas paviljong möter jag James Bhagwan, metodistpastor och generalsekreterare för Pacific Conference of Churches, regionens ekumeniska organ, som även ingår i Kyrkornas Världsråd.

Mot hans blåsvartmönstrade skjorta lyser i renaste vitt ett kors av små snäckor.

– Det fick jag av mina vänner på Kiribati när jag tillträdde som generalsekreterare, berättar han.

En gåva som kan sägas bära på en alldeles särskild symbolik i sammanhanget – given från en nation som med sina öar ligger i skärningspunkten inte bara mellan ekvatorn och datumlinjen utan även mellan hav och atmosfär. Med sin ringa höjd över havsytan kan Kiribati vara den allra mest utsatta nationen.

Så länge vi nu talar om nationer. Annars ligger ju låglänta kustsamhällen överallt i samma farozon. Inuiter i Grönland, Kanada och Alaska. Bönder i Bangladeshs vidsträckta kustdeltan. Ja, man behöver inte ens vara havsnära för att riskera att bli översvämmad. Jag träffar Sanjay Vishaz från Indien, som berättar om hur bybor i ett flodlandskap en bit nedanför Himalaya inte längre kan odla som de är vana, för översvämningarna kommer numera så oregelbundet. Då måste de i stället låna till sina utgifter av byns ”sahukar” och hamnar i en skuldfälla med 60 procents ränta, på årsbasis. Klimatkrisen slår mot människor överallt, och först mot de redan mest utsatta.

En liknande erfarenhet har Moçambique som nation fått i år, med de två förödande orkaner som drabbat landet. Kostnaderna för återuppbyggnad har beräknats till 3,2 miljarder dollar, berättar Haarjet Singh från Action Aid i New Delhi.

– Men trots att orkanerna helt klart kan relateras till ett ändrat klimat har inte Moçambique kunnat få några bidrag. I stället hänvisas man till att låna. Internationella Valutafonden, IMF, ger ett lån på 118 miljoner dollar. Och Moçambique hamnar i skuld, plus att IMF ställer villkor för hur lånet ska användas.

En skuldfälla har även hela mänskligheten försatt sig i, menar Elizabeth Wanjiru Wathuti från Kenya:

– Vi använder naturen som om vi hade ett kreditkort med outsinligt konto. Vi måste hitta lösningar som restaurerar och står i balans med naturen.

Själv har hon skapat en rörelse som ska göra just det. Och rikta sig särskilt till ungdomar. Med trädplantering, odling på hållbart sätt – i ”food forest”, och med klimatundervisning i skolorna. Därmed håller hon redan på med det som flera andra under de här dagarna lyfter fram som centralt: att utbilda såväl barn som vuxna i klimatfrågor. En nödvändighet för att få en omställning att fungera.

– Vi i Kenya har inte bidragit mycket till klimatkrisen, men vi måste hjälpa till att städa upp, konstaterar hon.

Elizabeth Wanjiru Wathuti. Foto: Hans Månsson

Stort hopp sattes till ungdomarna inför COP25. Att den globala rörelse som inspirerats av Greta Thunberg skulle komma att sätta sitt avtryck och påverka förhandlingarna i positiv riktning. Nog har den satt avtryck, påverkat har den också gjort – men inte så att effekten nått ända fram till de motsträvigaste – mest kanske USA, Australien och Brasilien, som i ett slutskede ovanligt nog namnges av ”motståndarsidan”. Något som i sig är ett tydligt uttryck för hur spänt läget är.

Men en annan relation har visat sig desto mer fruktbar.

När Greta och hennes tyska kamrat Luisa Neubauer ordnar ett event med fem forskare blir det nästan som kärlek vid första ögonkastet.

– Ja det känns som ett äktenskap mellan oss gamlingar och de unga, säger 81-årige William Moomaw från Tufts University i Massachusetts när vi talas vid efteråt.

– Jag har hållit på med klimatforskning i mer än 40 år. Vi som är äldre får lätt känslan att ingen kommer efter oss och tar över. Nu vet vi att det finns unga som är lika engagerade och beslutsamma. Det är väldigt uppmuntrande.

Men hur är det att vara forskare, när inte beslutsfattarna tar hänsyn till vetenskapens slutsatser?

Rachel Cleetus, ekonom i Union of Concerned Scientists, berättar att många i forskarsamhället nu går åt det mer aktivistiska hållet, både i demonstrationer och i debatter – delvis inspirerade av ungdomarnas engagemang, men även för att de vet hur allvarligt läget är, och när inte tillräckliga åtgärder vidtas blir de oroliga och otåliga.

Inte lär oron stillas efter denna konferens, tänker jag, när ordföranden Carolina Schmidt på söndagseftermiddagen slår klubban i bordet för sista gången, med nästan två dygns försening. COP25 misslyckades med det som var dess huvudsakliga uppgift – att hitta samsyn när det gäller ”artikel 6”, som förra årets COP inte klarade av att lösa. Det handlar om hur man ska bokföra utsläppsminskningar, så att inte flera länder räknar sig till godo en och samma åtgärd. En fråga som man inte heller kom överens om var ifall mänskliga rättigheter ska nämnas i sammanhanget. Så nu skjuts detta paket upp än en gång, till nästa COP i Glasgow.

Om mötet ska betecknas som ett fiasko eller ”bara” att misslyckande är en definitionsfråga. De företrädare för civilsamhället som efter sista klubbslaget gavs möjlighet att ge sina kommentarer var i alla fall inte nådiga. Sébastien Duyck talade för paraplyorganisationen CAN, Climate Action Network.

– Aldrig förr har vi sett en så djup klyfta mellan forskare och människor å ena sidan, och det som politikerna levererar å den andra. Den här konferensen har svikit, men vi kommer att sluta leden med fackföreningar, rörelser för klimaträttvisa, urfolk, trosbaserade rörelser och ungdomar. Vi ska återvända starkare nästa år.

Det stödet kan verkligen behövas, för de förhandlare och politiker som i Madrid kämpade förgäves mot bromsklossarna – det vill säga den skara på fem-sex länder som var främsta orsaken till att resultatet blev så magert. 

Samtidigt får man inte glömma att de åtgärder som egentligen skulle behövas mot klimatförändringen är så omfattande att de väl ännu knappt hörts som viskningar i förhandlingsvestibulen.

Vi använder naturen som om vi hade ett kreditkort med outsinligt konto. Elizabeth Wanjiru Wathuti

Hans Månsson

Taggar:

Klimatet
0 Kommentarer
0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Läs vidare