Nyhet

Karin Wiborn: Vill skapa en kyrka som inte är perfekt

Karin Wiborn finner framtidshoppet i det lokala församlings- arbetet.

Som missionsföreståndare i Baptistsamfundet bidrog hon till att lägga grunden för Equmeniakyrkan. Nu kan Karin Wiborn återvända som kyrkoledare, med samma vision som då. Att skapa en kyrka som inte är perfekt.

Få svenska kyrkoledare har Karin Wiborns stora erfarenhet. 2003 blev hon missionsföreståndare i Svenska baptistsamfundet, och sedan 2011 har hon varit generalsekretare för Sveriges kristna råd.

Om hon väljs till biträdande kyrkoledare tror hon att de erfarenheterna kan bli till nytta.

— Jag har tränat på ledarskap i ganska många år nu, och tror att jag kan bidra med ett ekumeniskt perspektiv, skam vore annars, säger hon till Sändaren.

Som ledare i Baptistsamfundet arbetade Karin Wiborn för att forma Equmeniakyrkan. Hon såg ett samfund framför sig som inte betonade det perfekta, utan välkomnade alla, med skavanker och trasighet. En vision hon fortfarande vill se förverkligad.

— Det som bar mig var att skapa en kyrka bortom det präktiga, en kyrka som inte bara vill visa sig från fina sidan, säger hon.

Lyckades Equmeniakyrkan?

— Mitt fokus har varit ekumeniken de senaste åren, och har inte överblicken över hela Equmeniakyrkan i dag. Men utifrån mina erfarenheter vet jag att det är lätt att att vilja skapa det perfekta. Man dömer ut sprickorna i stället för att högakta dem, säger hon.

Wiborn talar om församlingens betydelse, att det är mycket i det lokala som hon finner framtidshopp.

— När jag möter det envisa lokala församlingsarbetet så får jag känslan av att det kommer att ordna sig för Equmeniakyrkan.

Därför tror hon att samfundet kan växa igen. Hon hoppas på
75 000 medlemmar om tio år. Men fokus är inte att värva medlemmar.

— Medlemstalet är en utmaning. Samtidigt hänger inte jag upp mig så mycket på det. Det viktigaste är att kyrkan gör det arbete den är satt att göra.

Men flera lokala församlingar har problem. Många av de unga som skulle ta över finns inte kvar i kyrkan, utan försvann på vägen mellan barndom och vuxenliv.

Karin Wiborn ser flera utmaningar för Equmeniakyrkan. Det handlar missionsarbetets utformning, men också om Equmeniakyrkan som församlingsrörelse, där basen är den lokala kyrkan.

— Min erfarenhet är att det alltid finns risk att man nationellt håtycker församlingarna borde hänga på det man vill göra. Men det ska vara tvärtom, man måste lyssna in församlingarna, säger hon.

En annan framtidsfråga handlar om Equmeniakyrkans bredd. Inom samfundet betonar man gärna att Jesus är centrum och att fokus inte ligger på gränserna.

Men kan bredden ibland vara en svaghet, som om man främst vill satsa på evangelisation bland muslimer eller på religionsdialog?

— Jag tänker att bredd inte är ett problem. Det som avgör bredden är vårt centrum, Jesus Kristus. Jag tror inte vi kommer unda n de samtalen. Sedan finns inte så tydliga linjer i den frågan. Jag är för religionsdialog, men också för att välkomna konvertiter till församlingen. Men jag är för mycket inne i religionsdialog för att veta riktigt hur jag ställer mig till aktiv mission bland muslimer.

Men måste samfundet inte ibland sätter ner foten?

– Jo, till exempel i dopfrågan. Där har vi en bredd, och det kan ibland vara problematiskt. Vi får inte ducka frågor.

Det som bar mig var att skapa en kyrka bortom det präktiga.

Fakta: Karin Wiborn

Familj: Gift, gyra barn, två bonusbarn, två barnbarn.

Förebilder i tron: Min pappa och mina tonårsledare.

En ledig dag: Jag går gärna ut i skogen, om det är höst plockar jag svamp. Om jag är för trött för att gå ut så läser jag en bok. Jag har också börjat att odla.

Något oväntat: Ganska bra på att ordna fester. Det har jag tänkt ibland, att om jag inte blivit pastor hade jag kunna vara festfixare.

Bakgrund: Uppväxt inom Svenska baptistsamfundet. 1984 ordinerades hon som pastor och mellan 2003 och 2011 var hon missionsföreståndare i samfundet.

Jonatan Sverker

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Nyhet

Läs vidare