Kultur & Teologi

Jesus och de första kristna tolkar skriften

BIBELBRUK DEL 1 Bibel och bön är ett av Gemensam framtids första fokusområden. I anslutning bjuder Sändaren hela tiden fram till påsk på en särskild artikelserie kring frågor om bibelbruk och bibelsyn. Författare är Rikard Roitto, lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

När vi möter Jesus i evangelierna ägnar han sig inte åt att formulera någon väl avvägd syn på skriften. (Jag skriver ”skriften”, eftersom det som vi kristna numera kallar Gamla Testamentet inte kallades så på Jesu tid. Nya testamentet fanns ju inte.) Inte heller utlägger Jesus skriften för att forma en systematisk troslära. Hans ärende är att förverkliga Guds rike och inget annat. Därför använder han texterna för att visa hur Guds rike ska kunna bli verklighet. När han kritiserar vissa skriftlärdas sätt att tolka texterna,
så är det främst för att visa på en tolkning som ger ”ett glädjebud till de fattiga … befrielse för de fångna och syn för de blinda”
(Luk 4:17).
I sina utläggningar av Tora (lagen, de fem Moseböckerna) framstår Jesus ibland närmast som en teologisk slagskämpe. När han helar på sabbaten, trots att helande räknades som arbete, frågar han: ”Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?”  (Mark 3:4). Varför struntar han i det alternativ som många fariséer skulle föreslå — att vänta tills nästa dag? Kanske för att visa att när Guds rike bryter igenom är teologiskt finlir inte det viktigaste.

En liknande kreativitet kan vi se när Jesus ska övertyga sadducéerna om de dödas uppståndelse. Det finns egentligen bara en passage i skrifterna som talar otvetydigt om de dödas uppståndelse, Dan 12:2–3, men denna text accepterades inte av sadducéerna, som bara godtog Tora.
När Jesus försöker övertyga dem om att det finns ett evigt hopp citerar han därför
2 Mos 6:3 och läser mellan raderna: ”Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte
en gud för döda utan för levande” (Mark 12:26—27). Guds rike börjar här och sträcker sig mot evigheten.

Paulus går om möjligt ett steg längre än Jesus i sin tolkande kreativitet när han utlägger berättelsen om Sara och Hagar som en bild (Gal 4:21—30). Även han drivs av en vision — att församlingen ska kunna välkomna hedningar (det vill säga icke-judar) som hedningar. Han vill övertyga kristna hedningar om att de inte behöver omskära sig och bli judar. ”Dessa (kvinnor) är allegoriska” (Gal 4:24, bokstavligt översatt), hävdar Paulus när han uttolkar Sara och Hagar. Berättelsen är en allegori, en bild för en djupare sanning. De som följer den judiska lagen är slavar, liksom Hagar. Sara, däremot, är fri, liksom de som inte följer lagen.

Jesu och Paulus skrifttolkningar kan nog uppfattas som vilda mätt med moderna bibeltolkningsideal. Inte desto mindre så lyckas de berätta något om Gud genom att tolka såsom de gör. Det är tydligt att de använder skriften som ett medel för att tolka sin situation, inte ett föremål för vördnad för sin egen skull. Jesus och Paulus uppfann inte några nya texttolkningsmetoder.
I Dödahavsrullarna (100-talet f.Kr. till 100-talet e.Kr.) kan vi läsa hur kommuniteten i Qumran tolkade profeterna så att texterna handlade om dem själva. I Mishna (sammanställd tidigt 200-tal), den tidigaste delen av Talmud, finns gott om exempel på kreativt läsande mellan raderna för att argumentera för olika praktiker. Filon, en välutbildad jude från Alexandria (första århundradet), utlägger skrifterna allegoriskt för att visa att judisk tradition är förenlig med grekisk filosofi.
I alla dessa olika tolkningsmetoder så är det tydligt att det avgörande målet är att göra texten relevant och att argumentera för en viss praktik.

Den stora frihet i tolkning som rådde bland de första kristna kunde givetvis också leda till destruktiva resultat. Barnabasbrevet (runt år 100) och Justinus Martyrens skrift Dialog med juden Tryphon (150-talet), är exempel på hur tidiga kristna kunde driva en kreativ tolkning av skrifterna för att rycka skriften ur judarnas händer och hävda att judarna inte är Guds folk. I Barnabasbrevet heter det att Tora aldrig var bokstavligt menad och att judarna aldrig förstått sin egen lag. Justinus hävdar att Gud övergav judarna redan när de gjorde guldkalven (2 Mos 32) och att de kristna är det sanna Israel.
Kyrkans historia är full av högst tveksamma bibeltolkningar, så det är inte underligt att Luther gjorde upp med denna tolkningstradition och hävdade att skriften är klar och ska tolkas efter sin mest uppenbara mening. Risken är uppenbar att texten förlorar sin förmåga att utmana om tolkningsreglerna gör det möjligt för oss att pressa fram den mening som vi redan på förhand bestämt oss för att utvinna ur texten.

Samtidigt måste vi nog konstatera att Luthers tolkningsparadigm fick många att glömma medvetenheten om att texter inte bär på färdiga meningar, utan textens mening blir till i läsningen. Det går så klart inte att hävda att det går att läsa ut vad som helst ur en text, men det finns alltid nya möjligheter i texterna. I kristen tradition hoppas vi att Anden hjälper oss att hitta de positiva möjligheterna och undvika de destruktiva fällorna i varje ny tid.

I vår tid säger kristna ofta att de ”tror på” Bibeln. Detta är en uttunning av begreppet ”tro”, som betyder ”lita på”, ”vara lojal mot”. De första kristna trodde på Kristus. De dyrkade Gud, inte skrifterna. Skrifterna var ett medel för att närma sig Gud. Vi kommer aldrig att kunna återvända till de första kristnas bibeltolkningar, som ur vårt perspektiv kan tyckas väl kreativa, men vi kan ändå lära oss något av dem om hur en kyrka kan använda bibeltexter. För dem var bibeltolkningen riktad mot att skapa meningar och praktiker. En god bibeltolkning är med detta sätt att se en tolkning som hjälper oss att vara en kärleksfull gemenskap i en levande relation till Gud och världen.
 


Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.

0 Kommentarer