Nyhet

”Jag skäms över min julpanik”

Emanuel Karlsten var på plats på Lesbos. Detta foto är dock ett montage. Foto: Emanuel Karlsten/Sändaren

Jag är fast på Lesbos, Grekland. Flygen lyfter inte, vädret är för dåligt. Det är dagen innan julafton och jag har panik. Försöker hitta andra flyg, båtar, vad som helst.

Och jag skäms. Hur kan jag tillåta mig att känna såhär?

Jag har precis varit på ett flyktingläger där en pappa inte vågar sova. Där kvinnor utför sina nattliga behov i blöjor för att slippa gå ut i mörkret. Där sexton år gamla Mehdi inte vet var han ska sova i natt, eller vad han då kommer att utsättas för.

Allt det där har jag sett, allt det där har jag hört. Men här står jag med panik över att jag eventuellt missar lite av julafton, får en dyrare resa hem.

På ett sätt är känslan talande för hur vi har hamnat här: Vi står oss själva närmast.

Sverige hade inga problem att 2015 öppna hjärtan och gränser. Men 2019 handlar debatten mer om systemkollaps, volymer och kriminalitet. Nu säger vi ”invandrare” istället för ”flyktingar”. Nu märker vi konsekvenserna i våra liv.

Vilket pris är vi villiga att betala? Frågan är inte retorisk och den behöver tas på allvar. Det är lätt att teoretiskt säga att alla måste dela med sig, men om det i praktiken innebär minskad trygghet och nedskärningar i vår välfärd?

Tar vi emot fler flyktingar skulle det innebära enorma integrations-utmaningar och forskning visar att det inte alls är självklart att fler invandrare är långsiktigt lönsamt för Sverige. Eller Europa. Tvärtom. Det kanske blir sämre här. Sämre för dig. Dåligt till och med för flyktingen.

Är det ändå värt det? Kan alla ställa upp på det? Allt fler demokratier säger nej. USA och Storbritannien har gjort tydliga vägval, blivit allt mer nationalistiska.

Några i flyktinglägret vet: Europa har stängt. De vet att det är nästan omöjligt för dem att få asyl. De vill komma ändå. Flera av dem har levt hela sina liv som illegala flyktingar. Aktat sig för polisen, blivit misshandlad av den, byggt sina liv i parallella samhällen. Det kan väl inte vara värre att göra det i Sverige?

Vad ska man svara på det.

På natten innan julafton landar mitt plan slutligen i Sverige. Jag får krama mina barn. Sova i vårt hus, dela våra julklappar. Det känns bra, jag känner mig lugn.

Jag får ett sms från en flykting i lägret. Han önskar mig god jul.

Vad håller vi på med.

 

Mehdi heter i verkligheten något annat.

 

EMANUEL KARLSTEN

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Nyhet

Läs vidare