Kultur & Teologi 1

I kommentarsfältet efter Bibelbruk

Serien Bibelbruk har väckt läsarreaktioner — både ris och ros. Rikard Roitto uppmanar i en sista artikel bibelläsare att ge sig ”ut på isen” och umgås med bibeltexterna.

 

Släpp sargen! Så skulle jag lite provokativt kunna sammanfatta de artiklar om bibelbruk som jag skrivit här i Sändaren. Ut på isen och umgås med bibeltexterna även om det blir lite knöligt! Så länge som vi bara står vid sargen och diskuterar exakt hur vi ska se på isen så händer ingenting. Det är ute på isen, mitt i de konkreta texterna, som möjligheten finns att texterna kan hjälpa oss att lära känna Gud, förändras som människor och församling, och skrida till verket att förverkliga Guds rike.

När jag försökt skriva om ett livgivande och samtidigt medvetet sätt att använda Bibeln här i Sändaren har jag fått alla tänkbara reaktioner, både muntligen och skriftligen; mest positiva, tack och lov. Sven Anderssons inlägg i Sändaren nr 13/2012 till exempel, och jag är glad över att han och många andra delar min entusiasm över bibeltexternas livstolkande potential. Några har dock, inte utan fog, varit skeptiska till en del jag skrivit, och jag är den förste att skriva under på att mina reflektioner bara är en början.

Jan Lennart Höglund skriver engagerat och med stort allvar i  samma nummer av Sändaren (13/2012) om att det faktiskt är problematiskt att Bibelns texter spretar. Gud måste vara en usel pedagog. Han köper inte riktigt min tanke i den femte artikeln om att vi lär känna Gud genom att leka inför texternas ofta självmotsägande och problematiska — men ofta också underbara och utmanande — mångfald. Istället bör vi, menar Höglund, förtvivlas över att Gud i flera texter tycks vara så bristfällig i sitt moraliska omdöme, till exempel när Gud sanktionerar våld mot andra etniska grupper. Den ärlighet med vilken Höglund läser texterna är beundransvärd, och jag tror att vi är många som kan sympatisera med hans missmod. Att förtvivlas över det orimliga i en Gud som sanktionerar folkmord är högst befogat, speciellt om man, som Höglund tycks göra, utgår från att alla texter borde vara ett direkt fönster till Guds sanna väsen.

Jag tänker mig dock texterna som ett fönster till hur människor erfarit Guds handlande i deras liv — texter som under Anden kan bidra till vår erfarenhet av Gud. Då kan till och med texter om krig mot andra folk bli berättelser om erfarenheten av att Gud stöttar i svåra situationer, även om jag (utifrån många andra av Bibelns porträtt av Gud) har svårt att tro att Gud någonsin uppmuntrat till att utrota andra folkslag. Höglund har sett samma problem som jag i texterna, men vi verkar ha landat på olika platser känslomässigt inför dessa problem. Kanske beror det på att vi har olika föreställningar om vad texterna borde vara. Såsom jag ser det kan även Höglunds rop i förtvivlan inför texten vara ett Guds tilltal ur texten, som inspirerar oss att söka efter andra, kompletterande, bilder av vem Gud är.

I kommentarfältet till samma artikel fick jag också en helt annan reaktion. En skribent undrade om jag verkligen trodde att Gud inspirerat texterna och att Gud ville tala till oss genom dem just i den form som de har. Frågan är rimlig, med tanke på att jag utan omsvep skrev att Bibelns texter innehåller alla möjliga problem. På ett sätt är detta den motsatta reaktionen till Höglunds, på ett annat sätt ett uttryck för samma önskan att texterna borde vara mindre besvärliga än de är. Medan Höglund undrade varför jag inte var mer förtvivlad, så tyckte denna skribent att jag inte betygade Bibelns inspiration tillräckligt tydligt. Jag antar att den som skrev kommentaren inte hade läst alla mina artiklar, för då hade han vetat att jag har den största tilltro till att Bibeln kan bli ett tilltal från Gud och att Bibelns texter inte är vilka texter som helst för kyrkan, utan är unika i sin roll som redskap för att lära känna Gud.

Jag har dock valt att sätta parentes runt frågan om exakt hur många procent av Bibeln som är gudsinspirerad, eftersom den diskussionen nått vägs ände. Istället har jag velat tala om hur Bibeln kan bli Guds levande ord till oss och hur vi kan använda texterna på ett ansvarfullt, medvetet och givande sätt. I slutändan är det ändå det som är viktigt om kyrkan vill vara en gemenskap inför Guds ansikte. I varje lokal församling finns ett brett spektrum av bibelsyner, och det lär knappast gå att få alla att enas. Det vi däremot kan göra är att släppa sargen och se vad som händer när vi tillsammans låter bibeltexterna möta vår erfarenhet av Gud och livet.

Jag har fått mycket mer respons på de texter som på ett eller annat sätt berör principiella bibeltolkningsfrågor, än på de texter där jag gav konkreta exempel på hur texterna kan användas i olika sammanhang, såsom andakt, själavård, samhällsengagemang och församlingsförnyelse. Vad betyder det? Jag hoppas att det inte är ett symptom på att vår tids kyrka är ointresserad av att använda texterna för att erfara Gud och göra det goda, och istället föredrar att filosofera över texterna som ett intellektuellt problem.

Göran Bergstrand skriver i boken Från naivitet till naivitet om hur en troende människa i sitt vuxna liv ofta går från en naiv tro till ett rationellt ifrågasättande av sin tidigare naivitet. Denna människa kräver att tron ska vara konsekvent och begriplig. Detta krav på stringens kan ta sig uttryck i både kritiskt avståndstagande och apologetik. Det en sådan människa behöver göra i längden, menar Bergstrand, är att återer-övra en ny medveten naivitet, en syntes av den vuxnes medvetna rationalitet och barnets naiva tillit. En sådan syntes innebär inte att jag slutar tänka självständigt, utan att jag återerövrar tilliten samtidigt som jag fortsätter vara en tänkande människa. Jag anser att vårt sätt att använda Bibeln i våra församlingar skulle kunna kännetecknas av en sådan syntes.

 Vi har med oss våra förmågor till kritiskt tänkande, men vi låter det inte sluta där. Istället väljer vi medvetet naivt att utgå från att Andens tilltal genom bibeltexterna är något större och vackrare än bara ett system av stringenta påståenden. Vi släpper sargen och börjar åka.

Serien Bibelbruk har publicerats i 10 artiklar i Sändaren under våren. De finns samlade på www.sandaren.se

 

 

Rikard Roitto

1 Kommentarer
Elmar Friesli
Bibeln är samstämmig, korrekt och konsekvent. Bibeln är naturligtvis inte någon lärobok i naturvetenskap, men när den kommer in på vetenskapliga ämnen är den korrekt. Bibeln är också historiskt kerrekt och tillförlitlig. Berättelserna är ofta mycket detaljerade. Det är en bok som innehåller praktisk vishet och är nyttig till undervisning, till tillrättavisning och till korrigering. (2 Timoteus 3:16) Den återspeglar också en djup kunskap om den mänsklga naturen., d.v.s. Gud förstår våra tankar och känslor bättre än vi själva. Tänk också på det tal Jesus höll och som brukar kallas bergspredikan. Det finns upptecknat i Matteus, kapitel 5-7, och är ett mästerverk när det gäller undervisning. Jesus tog upp många olika frågor, bland annat hur man finner sann lycka, hur man löser konflikter, hur man skall be och hur man får en rätt syn på materiella saker. Jesu ord är lika kraftfulla och praktiska i vår tid som de var när han yttrade dem. Bibeln innehåller en mängd profetior, och många av dem har redan uppfyllts. Apostel Paulus skrev: "Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så långt in att det skiljer själ och ande...(Hebréerna 4:12)