Församlingsliv 1

I Arvika gör man inget för nyanlända – utan med dem

I Equmeniakyrkan Arvika välkomnas nyanlända till församlingen för att träffa svenskar och lära känna Jesus. Något integrationsarbete speciellt för flyktingar bedriver man däremot inte. Här gör man saker tillsammans.

Långborden är dukade. Ostsmörgåsar och kakor samsas om utrymmet på assietterna. Sorlet fyller samlingssalen i Equmeniakyrkan Arvika.

Det är paus i årsmötesförhandlingarna. De ska snart återupptas därinne i kyrksalen, där största motsättningen tycks vara antalet församlingsmöten under nästkommande arbetsår.

Men trots att större meningsskiljaktigheter saknas har över 50 personer tagit sig till årsmötet som hålls en regnig lördagskväll.

- Dålig uppslutning, säger en församlingsbo. Här är vi vana vid annat.

Väl åter i kyrksalen konstaterar församlingens ordförande Lars-Eric Ljunggren att ekonomin är i balans, att man har en bra och aktiv själavård samt att alla nytillkomna inneburit en ökad tro, trygghet och social gemenskap.

Inför kommande verksamhetsår ska arbetet med nyanlända, med bibelstudier, Alphagrupper, bönegrupper, stickkafe och annat fortsätta. Dessutom ska man satsa mer på utåtriktad evangelisation.

Sammantaget har Equmeniakyrkan Arvika i dag omkring 350 medlemmar, och en gammal fromhetstradition att förvalta. Men att församlingen numera är såpass stor beror också på att några mindre församlingar gått upp i Arvikaförsamlingen – och så på att nya medlemmar tillkommit, många med invandrarbakgrund. Hit, till den mer formella demokratins utpost, årsmötet, har de ännu inte hittat. Men det finns undantag.

Som Mandana Ghabeli, styrelsemedlem, som jag möter på andra sidan kaffebordet. Hon var en av de första iranskorna som kom till Arvika och på utmärkt svenska berättar hon nu om livet och arbetet i församlingen. Hennes insatser har varit, och är, ovärdeliga, förklarar föreståndare, pastor Linda Alexandersson. 

– När asylboendet öppnade i Glava åkte Mandana dit och bjöd de persisktalande till oss, hennes tolk-insatser kan inte nog uppskattas.

Linda Alexandersson har varit pastor här i fem, snart sex år nu, och det är under hennes tid som församlingen genomgått sin stora förändring.

– När vi först kom hit fanns här en helvit och relativt monokulturell församling. Det ville jag vara med och förändra. Min man Eddy hade tidigare arbetat i Fellingsbro där vi lärt känna människor från hela världen.

Men när asylanläggningen i Glava, 2015 fylldes med asylsökande, såg Linda och församlingen en ny uppgift och en möjlighet att hjälpa.

– De flesta var så tacksamma bara för att få lämna förläggningen ett par timmar, man kom i första hand för  för gudstjänsten, men också också för gemenskapen, förklarar en av volontärerna och berättar att församlingen fått ekonomiskt bidrag från Equmeniakyrkan nationellt för arbetet med nyanlända.

– De pengarna har gjort stor skillnad. Vi kunde köpa både en minibuss och tolkutrustning, så att vi volontärer kunde hämta, lämna och tolka, berättar han.

Och många av dem som fick möjlighet att besöka församlingen i Arvika har stannat kvar vilket gör att Equmeniakyrkan i dag kan skryta med medlemmar från 14 olika länder.

– De nyanlända har gett nytt blod till församlingen, internationaliseringen har satt sina spår, konstaterar Linda Alexandersson och berättar att de nya medlemmarna kommer från Syrien och Afghanistan och Eritrea, men också från Filippinerna och  USA, Holland, Nigeria och Iran.

Ändå har församlingen inget integrationsarbete. Man har aldrig bjudit in till aktiviteter riktade till nyanlända. Däremot har man bjudit in som kyrka, öppnat dörrarna för deltagande i den existerande verksamheten.

– Vi gör saker tillsammans med de nyanlända, inte för. Det är en medveten strategi, säger Linda.  

Många av besökarna sökte och hittade också en ny tro och en ny kyrka. Hitintills har Equmeniakyrkan Arvika döpt 17 konvertiter.

Konverteringarna är ingenting församlingen tar lätt på.

 Alla dopkandidater måste därför genomgå obligatorisk dopundervisning, även de som varit kristna i hemlighet i hemlandet och de görs medvetna om riskerna. Linda, eller församlingens andre pastor P-O Sveder Renklint, samtalar också länge och noga med var en och av dopkandidaterna.

– Vill de sedan ändå möta Jesus Kristus vill vi inte hindra dem. Vår uppgift är att föra människor till Jesus. De som väljer att bli kristna är också väl medvetna om att dopet inte är någon garanti för att få stanna.

I söndagens gudstjänst denna vecka är det inga dop men väl ett vittnesbörd. Och de som ska tolka och de som ska lyssna sitter tätt tillsammans i sofforna vid sidan av kyrksalen, eller använder tolkutrustningen i kyrkbänkarna.

 Temat är Trons kraft och det passar bra när Zamen Hossein Bakhsi från Afghanistan avlägger sitt vittnesbörd. Han berättar om om hur han blev övertygad om att Jesus lever och att hans kraft finns bland de kristna när en kvinna blev helad i en gudstjänst. Det var för drygt ett år sedan. För nio månader sedan döptes han i en gudstjänst i Arvika.

Med hjälp av sin tolk berättar Zamen om utvisningsbeslutet som nu har överklagats.

”Vi som är här idag vet att din tro är genuin och vill ge dig vårt stöd, och vi tror att Gud hjälper dig,”säger Linda och leder församlingen i förbön för Zamen; ”Vi ber att några av oss ska få komma till Migrationsdomstolen och vittna till Zamens fördel.”

– Fallet är överklagat och vi ska naturligtvis fortsätta att hjälpa honom så gott vi kan, säger Linda till mig efteråt, när pastor P-O Sveder Renklint predikat, lovsången tystnat och den sista psalmen klingat ut. Nu är det dags för kyrkkaffet vid långborden i samlingssalen. Hundratals koppar och fat står framdukade medan församlingsmedlemmar från världens alla hörn mumsar hembakade kanelbullar.

Alla verkar glada och nöjda, även de som nött kyrkbänkarna här i decennier, min närmsta granne vid långbordet verkar inte ens förstå frågan om vad hon tycker om den snabba utvecklingen.

– Vad skulle vara konstig med det, det är väl jätteroligt, säger hon, medan Glycyriel Balmes  och hennes mamma Maricel Sanipa på andra sidan kaffebordet berättar att de ursprungligen kommer från Filippinerna och att de med sina tre år i församlingen tillhör de äldsta av de nykomna.

– Jag är med i den filippinska kvinnogruppen och så går vi på gudstjänsterna, jag trivs så bra här. Alla är lika välkomna, säger Maricel som inte hinner med så många aktiviteter som hon skulle vilja, eftersom hon jobbar borta i Charlottenberg, vid norska gränsen.

På min andra sida sitter Hamid från Iran och fikar tillsammans med Dawod från Afghanistan. Dawod blev medlem i juni. Tillsammans har de deltagit i den persisktalande bibelstudiegruppen.

– Hamid är som en bror för mig, säger Dawod. Det var han som först berättade för mig om Jesus och tog med mig till kyrkan.

– Våra språk är nära varandra, som norska och svenska, så det går bra, säger Hamid, som snart ska gå hem och sova efter en lång arbetsnatt på O’Learys. Fast först berättar han att han varit med i församlingen i drygt ett år och att han också bott på förläggningen i Glava. En dag följde han med en kompis därifrån till kyrkan och på den vägen är det.  I dag har han många uppgifter som tolk. Bland annat har han översatt Linda Alexanderssons bok Bibeln på 48 sidor till persiska.

– Han är min privata tolk, säger Linda och skrattar och Hamid berättar att han och några vänner även städade på församlingens sommarcafé Björknäs hela sommaren.

Samtalet avbryts av meddelande om att det finns begagnade kläder i ett rum i kyrkan för alla som vill ta med sig hem.  Det kan behövas nu när vintern inte är långt borta.

Efteråt säger värmländske Johan att det roliga i församlingen är att det finns så många olika aktiviteter och gemenskaper att välja på. Själv är han med både på ”Unga vuxna” och i ungdomarnas lovsångsteam.

– Teamet kommer från fem, eller sex länder; Sverige, Eritrea, Madagaskar, Syrien, Nigeria och Afghanistan, säger han och räknar på fingrarna.

Julia från Syrien är en av dem.  Hon har bara varit i Arvika i sex månader.

–  Församlingen betyder jättemycket för mig, den ger mig gemenskap, säger hon och berättar att hon bland annat studerat Bibeln en gång i veckan på arabiska tillsammans med en av volontärerna.

De många volontärerna, och allt frivilligarbete, är förstås grunden som hela församlingen vilar på, inte minst omhändertagandet av de som är nykomna. Men kanske går församlingslivet nu in i ett nytt skede. Mottagningen i Glava har stängt. Den första intensiva fasen är över och de nyanlända har börjat etablera sig i bygd och kyrka, även om inte alla har uppehållstillstånd.

Det har Ankido Monir Ochana och Jina Josef Beri från den huvudsakligen kristna staden Kamshli i nordöstra Syrien. Kristna var de redan innan de kom till Sverige som arbetssökande, hon katolik, han ortodox.

Men livet fick en ny riktning sedan planerna på att öppna skönhetssalong visat sig svårrealiserade och de planerade studierna på KTH för dyra.

–  Återvända kunde vi ju inte heller, läget hade blivit så mycket värre i Syrien då, så vi ansökte om flyktingstatus och flyttade till Värmland och flyktingboendet i Glava, berättar Jina.

– Vi valde att inte bosätta oss nära släkten i Stockholm, för vi ville komma in i det svenska samhället, säger Ankido. Det har varit tufft ibland, men nu har vi svenska vänner. Och jobb.

I dag arbetar Ankido  som elevassistent och barnskötare,  medan Jina är studiehandledare i arabiska och funderar på att utbilda sig till tolk.

Jina berättar att de från början systematiskt sökte sin kyrka.

– Vi gick i Trefaldighetskyrkan här i Arvika, var tredje söndag, och i Frälsningsarmén var tredje och så här var tredje.

– Men det blev oftare och oftare i Equmeniakyrkan och nu är det här vi hör hemma, säger Jina och berättar att de först hörde talas om Equmeniakyrkan genom rektorn på skolan där Ankido jobbade, Susanne Liljedahl, som tillsammans med maken Nisse nu blivit deras svenska familj. För så är det också i församlingen. Många svenskar engagerar sig lite extra för någon, eller några, av de nyanlända.

– Vad vi gör? Å inget särskilt, vi träffas och gör sånt som familjer gör, säger Nisse Liljedahl och lägger armen om Jina när vi ses efter gudstjänsten.

Nu har också Ankidos bror kommit till Sverige och genom anhöriginvandring även hans mamma.

Deras historia är både mörk och ljus, både sorglig och hoppfull. Men Ankido är mest glad, för ända sedan hans moster flyttade till Sverige när han var 14 har han varit fascinerad av Sverige, drömt om Sverige och försökt att ta sig hit på olika sätt.

– Men det gick inte då, och jag förstår nu att Gud ville att jag skulle vänta så jag fick Jina med mig.

Ankidos bror och mamma, Akkad Ochana och Monira Youkhanna, träffar jag några timmar senare på lunch i en villa i Dottevik. Det är Irene och Sture Nilson som bjuder in så att nya och gamla medlemmar ska få möjlighet att lära känna varandra närmare.

Sådana här luncher hålls ungefär en gång i månaden, oftast hos pastor Linda.

– Luncherna är ett resultat av att vi jobbar med gästfrihetsbiten, säger Linda. Vi försöker se till att de som kommer nya till kyrkan blir hembjudna till någon nästan med en gång,  

Över kalkonrulladerna med gräddsås och lingon berättar Akkad kortfattat om flykten undan militärtjänsten, för snart 2,5 år sedan. Hur han gick landvägen genom Turkiet och Östereuropa för att ta sig hit. Det verkar ofattbart att den gladlynte, rundnätte unge mannen genomlidit någonting sådant. Nu försöker han läsa in gymnasiekompetens och hoppas komma in på antingen el- eller barnskötarprogrammet.

Hans mamma har bara varit här sen 15 september och är beroende av de andras tvåspråkighet för att kunna kommunicera. Men jag får veta att hon varit barnmorska tidigare.

– Fast inte den sorten som jobbar på sjukhus, utan en som går hem till folk, förklarar hon och tar om av den inlagda gurkan. Värdinnan, Irene, har arbetat som kock tidigare, så maten går åt medan vi presenterar oss för varandra. Elin Nygran kommer från dalsländska Bengtsfors och har nyligen börjat på folkhögskolan i Ingesund och fick kontakt med Linda på Facebook. Georgette Teres Nahhas och Majd Faraj, mor och son från syriska Aleppo, flög hit för två år sedan nu. 

– Båt över havet? Neej, det är alldeles för farligt, säger Georgette och skakar på huvudet.

Aleppo var helt sönderbombat, det fanns ingen framtid i Syrien, säger Majd och tillstår att det nog var mycket för hans skull som familjen lämnade hemstaden så snart han var klar med ingenjörsstudierna. Och här i Sverige har det gått bra för familjen. Majd har praktiserat på företaget Thermia och nu fått konsultjobb på Sigma i Göteborg. Pappa, som är fastighetsingenjör, jobbar på Arvika Teknik och Georgette läser fortfarande svenska på SFI.

Innan vi bryter upp serveras glass med hemgjord sylt.  Flera uppgifter väntar och Linda ska på dopkalas hos en eritreansk familj inne i Arvika.

Men innan dess ber vi tillsammans, för Zamens uppehållstillstånd, för Akkad som ska ta körkort om några dagar, för bekanta på sjukhus.

Det känns tryggt och varmt när vi lämnar Dottevik för att avsluta söndagen, var och en på sitt håll.

Annika Ahlefelt

annika.ahlefelt@sandaren.se
1 Kommentarer
Thomas Kärrlander

Ja, den förutfattade bilden om invandrarens utsatthet måste upprätthållas till varje pris. Kosta vad det kosta vill!