”Hoppas på ett folkligt raseri”

Vibeke Olsson Falk vill levandegöra en fascinerande värld som lade grunden för
det moderna Sverige. I en sjunde bok
om sågverksungen Bricken kämpar både huvudpersonen och författaren själv för
att folkrörelsernas betydelse ska finnas
kvar i människors medvetande.

Jag har följt Bricken sedan hon var en liten ”sytunge” som kom norrifrån med sina föräldrar under storsvältåren på 1860-talet, till sågverket i Svartvik, söder om Sundsvall. De senaste böckerna har jag öppnat med viss bävan, rädd för att Bricken ska dö och historien ta slut. För Vibeke Olsson Falk är en författare som inte väjer för smärta och fasor. Hittills har Bricken förlorat ena handens fingrar, tre barn och lika många makar.

Del sju handlar om ett liv som inte är längre bort än elljus och radioapparat i en fattig arbetarbostad. Men den handlar samtidigt om ett liv så otroligt fjärran våra Svenssonliv av idag. Eller så är parallellerna fler än vad man som läsare först kanske tror.

Vibeke har sannerligen gjort researchen grundligt – och vet hur man berättar en historia så att miljöerna får liv ända in i frostsprängda knogar och tunt sirapsvatten när pengarna tryter i en tvätterskas familj.

– De här människorna utgjorde förtrupp för vårt moderna Sverige. Den världen vill jag levandegöra! Och jag vill lyfta fram de bortglömda kvinnornas perspektiv.

Egentligen skulle det inte bli så många böcker. Men materialet som Vibeke fick tillgång till visade sig vara en guldgruva att ösa ur. Hennes ursprungliga ingång till valet av just Svartvik hade att göra med att hon kände till den lokala baptistförsamlingen och ägarfamiljen Dickson, i egenskap av baptistpastor (som alltså denna prisbelönta författare också är).

– I dag har jag en stor del av mitt hjärta där, säger Vibeke som har styrelseuppdrag i föreningen Svartviks kulturarv som förvaltar industriminnena.

När Bricken är liten bryter den stora Sundsvallsstrejken ut. Efter det speglar Vibeke fler historiska skeenden genom Brickens liv och vardag. I förra boken grasserade Spanska sjukan. I den nya boken berättar Vibeke om de mer okända skotten mot strejkande arbetare i Sandarne och Klemensnäs året efter och om svensk emigration till Sovjetunionen.

– Bricken och jag har umgåtts under så många år. Jag tycker så mycket om henne även om jag inte alltid tycker att hon gör som hon borde, ler Vibeke.

Att möta Vibeke innebär ett både fängslande och energifyllt samtal med ständiga referenser till allt mellan himmel och jord; litteratur, film, historia, nyhetshändelser, konst, politik och religion i en skön blandning. Precis som för Bricken finns framtidshoppet, engagemanget och gudstron med som en röd tråd i det Vibeke säger.

Jag önskar att fler får höra henne berätta och när pandemin är över hoppas hon själv också kunna fortsätta med sina sedvanliga författarsamtal runt om i landet.

–Jag längtar efter vaccinet! Jag är en föreningsmänniska och nu kan jag inte ens bjuda hem vännerna på mat. Den nya boken var klar i augusti. Först tyckte jag att pandemin gjorde det svårt att skriva, orosnivån var så hög i hela samhället. Jag tror att vi nog har kommit närmare vår grundläggande sårbarhet mitt i allt. Den som handlar om vår drift att leva. Om allt levandes sårbarhet.

Hur är det att skildra livets svärta och svårigheter?

– Livet är ju svårt ibland. Om jag väjde för det i mina böcker skulle folk uppleva att berättelserna inte är sanna. Sedan kan man ju skildra det svåra på så olika sätt. I en deckare kan döden vara ett frossande i blod, tarmar och annat otäckt som får mig att sluta läsa och ändå få mardrömmar. Men det finns mer framkomliga vägar att skildra döden på. I en film som Gladiator blir en liten pojke ihjälriden av en ryttartrupp. Man ser aldrig pojken, utan kameran visar hans subjektiva perspektiv när hästarna kommer emot honom innan allt blir svart. Det är ett otroligt starkt sätt att gestalta något hemskt på. Det subjektiva.

I förra boken mötte Bricken spanska sjukan, då flera av hennes nära dog. Hur tror du att hon och hennes medsystrar såg på döden för 100 år sedan?

– Mycket under den här tiden verkar ofattbart utifrån våra referensramar i dag. Tre av hennes barn dog. Och det var ju inget ovanligt. Årstafrun, som levde på 1700-talet, födde sju barn och alla dog, en enda son blev vuxen men han gick ner sig på isen. Hur går man vidare då? Det som var speciellt med spanska sjukan var att det var de unga som dog, de som var i blomman av sin ungdom. Det var fruktansvärt för familjerna men också en samhällskatastrof. Bricken, som var i medelåldern, överlevde sjukdomen medan hennes son, svärdotter, barnbarn dog. Samtidigt hade hon fler saker att oroa sig för varje dag: De ständiga strejkerna, svälten och oron för att folk kanske skulle kunna bli skjutna, efter skotten i Ådalen. Sedan fanns ju fler smittor, som tbc och paratyfus. Det dog folk också av under den här tiden. Sjukdomar som vi idag tänker att de inte ska vara farliga eller ens finnas.

Tror du att vår pågående pandemi kommer att förändra vår syn på döden?

– Ja, jag hoppas att vi ska ta vara på den kunskap vi fått under den här tiden. Som Churchill sa ’Never waste a good crisis’, det låter kanske lite vanvördigt, men jag hoppas att tiden med Corona bland annat ska uppgradera äldre människors människovärde. Att gamla människor har fått palliativ vård utan en läkarbedömning är fruktansvärt. Jag hoppas på ett folkligt raseri! Med krav på större resurser i äldrevården.

– Men jag hoppas också på en större ödmjukhet hos oss alla, där vi är rädda om varandra och tar vara på livet. Och klimatet. Det positiva är ju att vi faktiskt sett att det går att ställa om, ifall vi måste. Det är en insikt, om man ska se något positivt i allt det hemska som har skett under den här tiden. Sen tycker jag inte att man behöver piska fram något positivt. Men jag tror verkligen att vi fått nya lärdomar och det är positivt.

Hur skulle Bricken hantera Coronapandemin, tror du?

– Hon hade tagit den på stort allvar! Hon hade kommit ihåg hur det var under spanska sjukan och skyddat sig så gott hon kunde, använt handsprit, munskydd och visir. Men hon hade också tänkt att hennes liv ligger i Guds hand. Att hon skulle göra sitt bästa men sedan släppa resten för att inte oroa ihjäl sig.

Bricken återkommer ständigt till en tankegång som känns lika aktuell idag: Framtiden är inte vad den har varit. Vad tänker du och hon om det?

– Runt 1900 fanns det ett väldigt stort framtidshopp. Folkrörelserna växte sig starkare och livsbetingelserna blev bättre om man levde ett strävsamt liv. Men sen kom ju en backlash först med första världskriget, sedan den ekonomiska depressionen, spanska sjukan, den framväxande fascismen och nazismen. Mitt i det sköt först militären och sedan polisen mot demonstrerande arbetare i Sverige. Det blev en enorm smocka mot så många som kände att deras framtid liksom rullades bort. Men sedan följdes ju ändå allt det svåra av en oerhörd framgångssaga i Sverige. Socialdemokraterna lyckades lotsa fram landet genom Folkhemsbygget, få bort svälten och rädda demokratin.

Vad har dåtidens brustna framtidsdrömmar att säga oss i dag?

– På många sätt är vi tillbaka i dag, där vi var då. Människor har osäkra anställningar, fackföreningarna har fått mindre inflytande och de starka folkrörelser som räddade oss då har blivit försvagade. Men jag tror fortfarande på folkrörelsernas kraft för framtiden, precis som Bricken försöker påminna sina barn om.

– Ska vi lyckas med förändringar måste engagemanget
komma underifrån. Då finns folkrörelserna där. I dag kan de bryta människors ensamhet och skapa lokalt engagemang som leder till samhällsförändringar. Jag väljer att tro att allt är möjligt. Ibland känns utvecklingen i samhället obegriplig eller gör mig förbannad. Men om jag känner misströstan brukar jag tänka på en människa som doktor Denis Mukwege. Hur mycket han uträttar från ett slitet sjukhus i Kongos djungler. Eller bonden Paavo i Runebergs dikt, som vägrar ge upp tilltron till Gud genom svältåren. Och som när de är över ändå orkar se sin grannes behov. Det ger hopp för mänskligheten.

Jag tror att vi nog har kommit närmare vår grundläggande sårbarhet mitt i allt. Den som handlar om vår drift att leva. Om allt levandes sårbarhet.

Fakta: Vibeke Olsson Falk

Ålder: 63 år

Bor: Omväxlande i Stockholm och Ryggesbo i Ovan-åkers kommun

Yrke: Prisbelönt författare som debuterade redan som 17-åring med succéromanen
Ulrike och kriget. Utbildad pastor inom Svenska baptistsamfundet

Familj: Maken Valter och dottern Naemi

Aktuell: Med del sju i arbetarsviten om sågverksungen Bricken. Har just påbörjat den sista boken om Bricken. Längtar efter att pandemin ska ta slut då författarsamtal och många föreningsåtaganden väntar

 

Anna Hagnell

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.