Kultur & Teologi

Från gravens mörker till livets ljus

Kristus är uppstånden. Jesus? Han är ju stendöd. Begraven. Ändå hör hon honom säga sitt namn.

Du vet hur det känns, Maria. Du om någon vet hur det är, när sista droppen hopp trampas ned. Du var den som vägrade ge upp. Den som in i det sista sa; ”snart vänder det, snart visar Han sin makt”. Du hade mer fel än någon annan. Du satsade alla dina kort på Jesus. Varje hörn av ditt hjärta fick Han. När Han dog, brast allt. Allt blir bara sämre och värre. Nu har dom tagit stenen som skyddade den döde Kungen. Inte ens i döden lät de honom vara. Din kropp är tung som en blöt filt. Ändå sprang du till vännerna för att säga detta. Men snart är du tillbaka. Var skulle du annars vara? Du gråter. Fast ingen bryr sig. Ingen ser. Besvikelsen väller fram. Hur kunde Han? Hur kunde Han som sa att Han var uppståndelsen och livet, hur kunde Han låta dem döda Honom? Han sa att inget var omöjligt för Gud. Varför klev Han då inte ned från korset?

Du ser in i graven. Kanske finns där något slags minne att ta med hem. Där sitter redan två vitklädda som du inte känner igen. Två trögfattade typer, som frågar varför du gråter. ”Vad brukar man göra vid en ny grav?” fräser du. En man till dyker upp. Det enda du vill ha är lugn. Ro att sörja. Här finns varken ro eller stillhet. Samma dumma fråga igen: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Du vill gå därifrån, men först måste du få klappa hans trasiga döda kropp. Bara en enda gång till. Fast det inte tjänar något till. Fast det inget förändrar. Fast det är för sent.  Du måste få röra Honom en sista gång. Du torkar bort snoret, harklar dig:”om det är du som har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom.”

Så hör du ditt namn sägas så som bara en enda kan säga  det: ”Maria” 

Du fattar inte nåt. Jesus? Han är ju stendöd. Torterad. Begraven. Ändå stör Han dig i din sorg och säger ditt namn. Du fattar inte nåt. Inte nåt. Men kroppen fattar. Den kastar sig vid Jesu fötter, vill klamra sig fast, vill aldrig, aldrig mer släppa Honom. Jesus säger: ”Rör mig inte jag har ännu inte stigit upp till min Fader.” Du fattar inte vad Han menar, men det gör inget. För Han lever. Han sa ditt namn. Fast Han dog, är Han ändå hos dig. Nu. Så är Han borta. Men inte borta som förut, när allt hopp var borta. Du ser Honom inte, men du vet ändå att Han lever. Att Han är hos dig. Du vill stanna för alltid i trädgården. Minnas, tacka Gud för undret. Men du vet, att de andra inte vet att Han uppstått. De är kvar i mörker, fast du nu är i ljuset. De är kvar i hopplösheten, fast du fått nytt hopp. Du kan inte låta undret stanna hos dig. Du går till dem som gett upp. Berättar. Några tror dig. Andra inte. Ändå ska du aldrig sluta berätta. Han lever! Han uppstod!  Livet är sådant, att du kommer gråta igen. Det vet du. Du kommer bli besviken. Både på dig själv och på andra. Men du vet också, att varje gång ska Han vara där. Han ska fråga varför du gråter. Säga ditt namn. Och det gör all skillnad. Det är mycket som är svårt att förstå med Jesus. Men Han gör all skillnad. Han är dödens besegrare. 

Därför ska en dag rollerna vara ombytta. En dag är det du som är lagd i graven. Också på den dagen kommer Han att stå där. Säga ditt namn. Också då ska du vända dig om. Se Honom. Falla ned vid Hans fötter. Äntligen hemma. Äntligen framme. Äntligen helt levande.

Tills den morgonen kommer skall du berätta att graven var tom. Att döden är besegrad.

För ingen enda borde få dö utan att veta detta. Ingen enda.

Britta Bolmenäs

 

0 Kommentarer