Frågor om livet i ett soprum

Livet i ett soprum, eller som ett soprum, kanske. Där livets organiska rester förruttnas och tillvaron är en spelplan för Gud, och människor i jakt på sanning, tro och hopp.

Det är spelplanen för dramatikern och regissören Mattias Anderssons nya pjäs Uppenbarelsen som precis haft premiär på Dramatens lilla scen. Kärnfrågan är vad som händer med den som faktiskt får, eller tror sig få, en uppenbarelse från Gud. En maning att offra sig, här och nu. Är det sant eller falskt? Fake News eller äkta vara? Ljuger människor, handlar de i god tro, eller har de faktiskt varit med om något överjordiskt?

Rebecca Hemse är spot-on när hon från sin nerslitna skinnsoffa, med exakt rätt grad av misstro och förakt, ifrågasätter sin makes  statement om ett tilltal från Gud, en ängel som skulle landat där i skinnsoffan för att leverera sitt budskap. Maningen till kärlek som drivit honom till tiggerskan utanför matbutiken, hon som råkar heta just Maria, och som han sedan legat med i sagda soprum.

Längre fram i handlingen har tanken på den gudomliga interventionen malts ned till bara en förnedrande sexualakt mitt bland alla tusentals petflaskor som är utspillda på scenen.  Eller kanske inte ändå.

Flera parallella handlingar på samma tema pågår nästan samtidigt i en skickligt hopsnickrad  intrig. Här har vi den heroinrök-ande outsidern som plötsligt börjar citera Bibeln. Hans bror, den förlorade sonen om man så vill, reagerar med våld och avundsjuka.

Så har vi den rebelliska tonårstjejen, spelad av Electra Hallman, som tror sig fått veta av Gud att hon ska starta ett heligt krig.  Replikväxlingen med terapeuten Niclas, spelad av Bengt Braskered är fantastisk, och skrämmande när varenda klysha från socialsverige faller platt, serverade som tomma ord totalt utan mening, åtminstone under tonåringens  genomborrande blick och öppenhet för andra dimensioner.

Bitvis är den här pjäsen vansinnigt rolig. Det skaver friskt när gudomliga anspråk ställs mot vardagslivets realiteter. Bitvis är den svårförståelig och ibland otäck. Filmreferenserna duggar tätt. Andersson är bland annat inspirerad av Andrej Tarkovskijs film Offret, där en man också får en kallelse att rädda mänskligheten genom att offra sig själv, bland annat genom att ha sex med en utstött kvinna.

Frågorna där och nu är desamma. Frågor, om skuld och ansvar, mod och mening. 

På slutet av pjäsen sitter Maria själv i en pietà med den mördade Kain, om man så vill. Bibelreferenserna är,  som alltid i Mattias Anderssons produktion, täta och många, och kan möjligen utgöra ett hinder för den som inte kan sin bibel.

Annat förblir höljt i dunkel. Och kanske ska det vara så. Kanske kan vi bara njuta av den vackra pietàn i slutscenen? Eller allas uppstigande i soprummet?

Den här pjäsen har MattiasAndersson skrivit direkt för Dramaten. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad Persona på Dramaten. Uppenbarelsen är det första nyskrivna verket på länge där Mattias Andersson inte utgår från dokumentärt material.