Församlingsliv 1

Flyktingarna vänder medlemstapp

Region Mitt har förvandlats av flyktingar som kommit till tro, och dopgravar som stått oanvända i åratal får fyllas med vatten. Enda problemet är att det har lett till va

Region Mitt förvandlas. Församlingarna i glesbygden krymper, samtidigt som de får nytt liv genom de många flyktingar som kommit till tro. Kyrkoledare P-O Byrskog vill uppmuntra och utmana församlingarna i denna brytningstid.

Våren 2017 tillträdde P-O Byrskog tjänsten som regional kyrkoledare för Equmeniakyrkans Region Mitt. Nu, ett och ett halvt år in i jobbet, är han fortfarande inspirerad för uppdraget.

– Jag har tidigare jobbat inom näringslivet som teknisk säljare och kommunalt med flyktingar och integration. Det här är något helt annat, samtidigt som mycket är bekant eftersom jag även jobbat som både pastor och EFS-präst, säger Byrskog.

Han beskriver rollen som regio­nal kyrkoledare som ”fantastisk men också ibland väldigt svår”.

– Jag älskar ju församlingen. Det finns så mycket gott runtom i våra sammanhang och det är fantastiskt att få vara en del av det.

Han bor i Borlänge och har en vardag fylld av resor: till Stockholm för att träffa Equmeniakyrkans ledningsgrupp, till Gävle för veckomöten med Region Mitts kanslipersonal, men allra mest kör han runt till de olika församlingarna som finns utspridda i sex olika landskap.

Församlingarna styr sig själva och Byrskogs uppdrag är att uppmuntra och utmana dem, både i glädje och kris.

– En församling kan ju bli hemmablind så att man inte ser sina styrkor utan bara sina svagheter. Det är lätt hänt att man jämför sig med andra församlingar, en tänkt idealförsamling eller hur församlingen var förr.

Samtidigt som han talar sig varm om allt det goda som görs i församlingarna ser Byrskog två stora utmaningar i Region Mitt.

– Våra sammanhang är ofta väldigt små. 41 procent av våra församlingar har bara 20 eller färre medlemmar och medel­åldern är hög hos de aktiva. Församlingarna krymper, samtidigt som behoven är större än någonsin.

Region Mitt består av landsbygd och en del småstäder. Urbani­seringen gör att många flyttar till städerna och landsbygden avfolkas. På en del ställen går församlingens energi mest till att förvalta fastigheter.

– Det tar krafter att hålla igång en byggnad som man på sin höjd klarar av att fira gudstjänst i då och då. Många brottas med frågan ”ska vi sälja byggnaden som farfar var med och byggde?”

Så gjorde man i Skog. Församlingen ägde ett sommarhem och en kyrka och valde att sälja kyrkan. Nu träffas man i sommarhemmet, lånar in sig i Svenska kyrkans lokaler eller har stug­möten hemma hos medlemmarna.

– Har man gudstjänst med fem­ton personer i ett vardagsrum är det fullt, och man kan fokusera på annat än att fastighetsförvaltning. Men det är ju en väldig sorg att släppa en byggnad.

Den andra stora utmaningen som Byrskog ser i sin region, men också för kyrkan överlag, är hur man ska berätta om evangeliet så att moderna människor förstår att det rör deras liv.

– Samhället kan upplevas stängt för organiserad religion, och vi kristna kan vara väldigt rädda för att ”pracka på” någon evangeliet. Vi behöver förnyad frimodighet att föra det samtalet.

Hur kan man få den frimodig­heten?

– Det första är att inse att vi har ett nytt klimat. Det är en helt annan öppenhet för andlighet nu än när jag växte upp. Det handlar ju om att dela med sig av det dyr­baraste man har i livet. Men frågan är om vi verkligen känner att vår tro är det dyrbaraste? Ofta fastnar vi i krav och tjänst i stället för att bli hänförda av Guds storhet, över honom som har koll på såväl universums stjärnor som våra hårstrån.

Man behöver inte ha alla svaren eller ett perfekt liv för att kunna dela med sig av sin tro i den miljö man finns.

– Alla finns ju i något sammanhang. Till och med de äldre som är mest hemma kan ha kontakt med hemtjänstens personal. Då kan man frimodigt säga: jag ber gärna för det här, får jag göra det? Jag tror tiden är mogen för en come­back för frågan ”ska jag be för det här?”

Men där kyrkans ord inte räcker till, eller de rätta orden inte infinner sig, är kyrkans styrka människorna.

– Det finns så otroligt mycket nöd i vår tid, med psykisk ohälsa bland unga och ensamhet. Där kan vi erbjuda en gemenskap där man blir sedd och älskad trots att man inte är perfekt. Församlingen är ingen snabb lösning men vi kan vara medvandrare.

Byrskog återkommer till de krympande församlingarna. Fördelen med de små sammanhangen är att de ofta präglas av engagemang och glöd.

– I stora församlingar kan du vara en konsumentkristen, komma och gå utan att engagera dig. Men i de små församlingarna ser vi människor som verkligen brinner för sina kyrkor. De stretar på för att de vill att det ska finnas en församling i byn, och de har genuin omsorg om sina grannar.

Dopgravar som inte använts på jättelänge får fyllas med vatten – vilket leder till vattenskador. Det är ett elände, sam­tidigt som det ju är ett fantastiskt problem.

Ett sätt för Region Mitt att möta utmaningen är att satsa på församlingsutveckling som ska ta vara på de små församlingarnas glöd. Det kan till exempel handla om att skapa en pool av anställda som kan jobba i flera församlingar, eller att söka samarbete över samfundsgränser.

Men den allra mest påtagliga, och kanske oväntade, lösningen på medlemstappet har kommit utifrån.

– Samtidigt som landsbygden avfolkas ser vi också en befolkningstillväxt i och med flyktingströmmarna. Vår region har förvandlats av flyktingarna.

– Helt plötsligt kommer folk till tro. Dopgravar som inte använts på jättelänge får fyllas med vatten – vilket leder till vattenskador. Det är ett elände, sam­tidigt som det ju är ett fantastiskt problem. Medlemsiffrorna vänds när personer som varit muslimer får upp ögongen för vår tro och för Jesus. Deras glädje över sin nyfunna tro smittar av sig på oss, och att vara kyrka har blivit på riktigt igen.

Det är också i mottagandet av flyktingar som de små församlingarna har visat sin styrka.

– De små kan ha en väldigt snabb beredskap att hjälpa till.

– I Nås finns en liten församling med bara åtta medlemmar, som trots detta lyckas ordna språkkafé varje vecka. Dit kommer en massa människor, och folk i byn hjälper till, även från andra samfund.

Jag tror tiden är mogen för en come­back för frågan ’ska jag be för det här?’

Fakta: P-O Byrskog

Regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan Region Mitt, tillträdde våren 2017. Bor i Borlänge. Bakgrund som metodistpastor, har jobbat inom EFK och EFS och även inom näringslivet och kommunen.

Psalm eller lovsång?

”Lovsång, eftersom jag är gammal rocktrummis.”

Vändpunkt i livet?

”När jag vågade komma ut som kristen i gymnasiet. Jag höll en julandakt för hela skolan, trots att det ansågs som väldigt korkat att vara kristen där och då.”

Motvikt till jobbet?

”Innebandy med gubbarna.”

Fakta:

Faktaruta: Utmaning: Mitt

Del 3 av 7.

Består av: Västernorrland, Jämtland, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Norduppland. Nästan en tredjedel av Sverige.

Församlingar: 113 och cirka 40 equmeniaföreningar

Medlemmar: 6700

Kansliort: Gävle

Anställda på kansliet: 7, de flesta på deltid

Kuriosa: Har med medel från länsstyrelsen kunnat anställa en flyktingsamordnare.

Taggar:

Equmeniakyrkan
1 Kommentarer
1 Kommentarer
Thomas Kärrlander
Det är dags att vi kristna i västvärlden inser att den Heliga Anden har lämnat oss i och med att våra samhällen förkastat Gud, trots att de är medvetna om både Guds verk och evangeliet genom Jesus Kristus. Det betyder givetvis inte att enskilda människor inte kan bli frälsta, men som nationer är Guds kraft borta. Vi kan se det överallt inom de kristna leden. Nu talar vi om stora jippon, omvända rockartister, påkostade seminarier och kurser. Vi skriver och läser om evangeliet, men predikar inte längre för våra grannar, utan söker något annat...

Läs vidare