Ett radikalt parti som spräckte höger-vänsterskalan. Men sedan då? Miljöpartiet har genomfört mycket i regeringsställning, men också tvingats kompromissa med en del hjärtefrågor. Detta är femte delen i Sändarens serie om partierna inför valet.
Partiets historia. Valnatten 1988 blev historisk. För första gången på 70 år hade ett nytt parti lyckats ta sig hela vägen in i riksdagen. Dessutom stack nykomlingen Miljöpartiet De Gröna ut rejält. Man ställde sig utanför blockpolitiken, pysslade med radikal medlemsdemokrati och höll sig med två språkrör i stället för partiledare.
De flesta av de 20 nya riksdagsledamöterna var gröna i dubbel bemärkelse men där fanns även Per Gahrton som tidigare varit både ungdomsförbundsordförande och riksdagsledamot för Folkpartiet. Partiet hade däremot sina rötter i miljö-, kvinno-, och fredsrörelsen och det kom att prägla det radikala partiprogrammet där motståndet mot kärnkraften och ekonomisk tillväxt var de samlande frågorna.
Men oavsett om Miljöpartiet kom in i riksdagen på grund av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 eller på grund av säldöden i Östersjön föll man ur riksdagen bara tre år senare, när miljöfrågorna hamnat i skymundan. Många spådde säkert partiets död men eftersom man fortfarande hade platser i många kommuner och landsting runt om i landet inte bara överlevde man utan kunde återvända till riksdagen i valet 1994.
I riksdagsvalet 1998 tappade Socialdemokraterna nio procent och riskerade att förlora regeringsmakten. Räddningen blev ett långtgående samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En mandatperiod senare skulle Miljöpartiet inleda förhandlingar med Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna om att bilda en blågrön mittenregering med passivt stöd av Moderaterna. När Centerpartiet plötsligt hoppade av koalitionssamtalen gick Miljöpartiet tillbaka till Socialdemokraterna. Efter en tids förhandlingar gjorde man upp om ett förlängt samarbete.
FRÅN STÖDPARTI TILL KOALITION. Sedan valet 2014 ingår Miljöpartiet i en koalitionsregering tillsammans med Socialdemokraterna. Det är första gången sedan 1951 som Socialdemokraterna styr tillsammans med ett annat parti. I regeringsställning har Miljöpartiet bland annat fått igenom en fördubblad budget för klimat och miljö, erkänt Palestina som egen stat, stoppat vapenexporten till Saudiarabien, minskat barngrupperna, satsat på kulturen och utökat antalet pappamånader.
Samtidigt har partiet drabbats av ett antal ministeravgångar och skakats av en förtroendekris när löften om en generös asylpolitik bytts mot stängda gränser, NATO fått öva i Sverige och både Bromma flygplats och Förbifart Stockholm finns kvar.
Man brukar säga att regeringsinnehav tär på alla partier men frågan är om det inte tär extra mycket på ett parti som så tydligt bärs fram av idealism.
Å ena sidan har Miljöpartiet blivit överkört ett par vändor av det betydligt större partiet i regeringen. Å andra sidan är de gröna spåren betydligt fler och tyngre än vad många tror. När nu siffrorna pekar neråt för den rödgröna samarbetsregeringen får de nog i vilket fall se sig om efter nya konstellationer.
DRÖMMEN OM EN ANNAN VÄRLD. Inspirerade av det tyska systerpartiet Die Grünen har Miljöpartiet de Gröna slipat ner de mest radikala delarna i sitt program. Det gröna EU-motståndet slopades efter en medlemsomröstning och idag pratar man tystare eller inte alls om friår, konsumtionskritik eller fri rörlighet.
Det är synd eftersom Miljöpartiet i grunden bär visionen om att en annan värld inte bara är möjlig utan helt nödvändig. Till exempel genom att sätta klimatet högst på agendan, att vakta ett generöst bistånd och att vara språkrör för de av fattigdom pressade och de av ohälsa tystade. Om det skall ske genom kompromisser i regering, som ett principfast oppositionsparti eller utanför riksdagen får vi se efter valet i höst.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR