EvaBritt fruktar för Nasrullahs liv

Sändaren skrev om EvaBritts engagemang för asylsökande i början av november. Vad hon inte visste då var att en utvisning stod för dörren för Nasrullah som i 16 månader haft sin adress hos Apelqvist. Nu är han i Kabul efter tvångsutvisningarna som verkställdes förra veckan.

– Han messade på sin mobil i tisdags kväll. Svag och rädd, säger EvaBritt Apelqvist.

I Afghanistan har han i princip ingen släkt. Familjen finns i Iran. Hans hemby ligger i en av de provinser där talibanernas våld är extra hårt. Men också i Kabul märks våldet av, bara någon dag efter att Nasrullah anlände detonerade en bomb i närheten av hotellet där han bor.

– Han blev förstås livrädd.

Strax före avvisningen kunde EvaBritt besöka honom ett par gånger på förvaret i Märsta. På söndagskvällen såg hon demonstranterna utanför. De senaste tre åren har hon arbetat med flyktingar. Om den svenska flyktingpolitiken har hon inte mycket gott att säga:

– Vi har möjlighet att ta hand om fler. Och de behövs – hur skulle den svenska äldreomsorgen klara sig utan de nyanlända? undrar hon.

– Och flyktingströmmarna kommer inte att minska. Ska vi stänga gränserna?

Kyrkorna har en viktig uppgift att lobba anser EvaBritt.

– Kristenhetens uppdrag är att hjälpa människor. Och civilsamhället har tagit ett stort ansvar. Men det är samtidigt bedrövligt hur staten lastat över ansvaret. Vissa får stöd, andra inte.

De som nu förlorat sitt boende riskerar att hamna i utanförskap med risk för droger och kriminalitet.

Ska man ta till civil olydnad som åtgärd? Frågan är knepig, tycker EvaBritt Apelqvist:

– Jag vet inte var gränsen går, säger hon efter en paus. Viktigast är att lära känna människor. De är inte ett ärendenummer, utan av kött och blod. Vi får inte släppa fallen som ännu inte är avslutade.

Nasrullah har flytt två gånger. Första gången var han 15. Då stoppades han på gränsen mellan Turkiet och Iran. Flera av hans kamrater sköts då till döds. Nasrullah sattes i fängelse och sändes sedan tillbaka till Afghanistan. Där gömde han sig i hembyn under under sex veckor. Vågade inte lita på någon, gick aldrig ut. Det faktum att han vistats i hembyn utan att bli skjuten har använts som argument för att han inte hade skyddsbehov. Migrationsverkets avslag har slagits fast av migrationsdomstolarna.

Nu har utvisningsbeslutet alltså verkställts.

– Jag tycker att hela hanteringen är tveksamt skött. Vi fortsätter arbetet med att rädda honom.