Sändarens krönikör Emanuel Karlsten besökte Jesus älskar HBTQ i Immanuelskyrkan i Stockholm. Här skriver han en personlig reflektion kring hur han berördes. En sak som drabbade honom var hur besökarna uttryckte sin längtan efter en församling där de kunde leva ut sin tro.
I Immanuelskyrkan i Stockholm har ett hundratal karismatiska kristna hyrt in sig för att fira gudstjänst under Kristi himmelsfärdshelgen. Hyrt, eftersom deras egna kyrkor inte tillåter dem att vara med.
Och gudstjänst, eftersom de inte kan sluta tro.
Men de är homosexuella, transsexuella och har därmed avvisats från den karismatiska del av kyrkan de kommer från. Helgen, med rubriken “Jesus älskar HBTQ” är därmed historisk. För nu samlas för första gången de som pingstkyrkan och trosrörelsen aldrig sett: De troende homosexuella.
Märkbart tagen
Redan efter att konferensens första gudstjänst klingar ut märker jag en märklig gråt i halsen. Jag är tagen. När var jag senast tagen av en gudstjänst? Det beror inte på att gudstjänsten var särskilt bra, inte heller att predikan var det. Men människorna. Jag kan inte minnas senast jag var i en kyrkosal med en så stark känsla av sårbarhet. Personer, som trots alla sår de tillfogats – trots allt utanförskap! – lovsjunger. Som inte lyckats avvisa Gud eller Bibeln som ett fundament för deras liv. Men människor som också accepterat att deras sexuella läggning inte går att välja bort. Det handlar inte om att de inte försökt. De flesta har försökt hela livet. De har försökt leva som heterosexuella eller i celibat, eftersom de förstått att allt annat vore synd. Tills de en dag valt att inte längre ljuga. Gemensamt då är att kyrkan vänt dem ryggen. Trots det – trots det! – samlas de nu här. De står i kyrkolokalen, sjunger och sträcker händer mot Gud. Några är medlemmar i Livets ord, andra i pingstförsamlingar. En del är barn till pastorer i dessa församlingar eller varit överlåtna lärjungar som nu tvingats ut i kyrklig periferi.
Försvann från sitt sammanhang
Jag hör deras berättelser i pauserna. Jag träffar en kvinna som inte varit i kyrkan på över tio år. Som brukade leva ett radikalt kristet liv i en radikal kristen församling. Men som från en dag till annan bytte liv. Hon trodde sig veta att hennes läggning gav henne valet att förakta sig själv, eller förakta Gud. Hon valde att förakta sig själv, tills hon inte längre kunde – och då tog hon konsekvensen. På kort tid försvann hon från sitt sammanhang. Raderade telefonboken, kapade alla band. Bytte stad och accepterade livet som evigt dömd – men också fri. Tills nu. För en dag när hon scrollade gaymagasinet QX såg hon konferensen “Jesus älskar HBTQ”. Hon kände igen arrangörerna, familjen Eurell, som påstod att det gick att vara gay och kristen. Tanken hade aldrig föresvävat henne. Var inte Bibeln tydlig? Nu, några veckor senare, har hon precis klivit av ett tåg till Stockholm för att gå i kyrkan för första gången på decennier. Ångest och kval gjorde att den några minuter långa promenaden från Centralstationen tog flera timmar. Var det verkligen på riktigt? Kunde hon vara älskad – och homosexuell?
Helgen är full av sådana berättelser. Berättelser från de som försökt vara kvar. Om tystnad och avståndstagande. Förlorade ledarroller och vänner.
Ändå kan de inte släppa kyrkan. Varför?
Under en öppen frågestund frågar en konferensdeltagare just det: Hur ska han förklara för folk utanför kyrkan varför de inte bara lämnar. Varför de fortsätter kämpa när kyrkan inte vill ha dem? En av de inbjudna talarna svarar att kyrkan inte är en klubb, utan Guds kropp. Att alla i rummet är lemmar i den. Församlingen är inte ett val, det är något de redan är en del av oavsett om resten av kroppen accepterar det.
Konferensen fortsätter med bibelstudier. Men mest handlar helgen om vittnesbörd. Att synas, visa – här är vi. Alla de som trosrörelsen och pingströrelsen inte tror finns.
I en paus bekräftar en pingstpastor det. Han är en av få pastorer här, men erkänner att han aldrig tidigare mött eller på djupet samtalat med en homosexuell. Inte heller har de pastorskonferenser han besökt någonsin bjudit in någon.
Pastorn skäms
Han skäms, för han förstår att det har gjort honom blind och ignorant.
Han skäms, för han förstår att om homosexuella funnits, skulle de antagligen inte sagt något. Bara lämnat.
När konferensen är över dröjer sig deltagarna kvar långt in på kvällen. Kvinnan som för ett dygn sedan trodde att hennes läggning var ett förakt mot Gud är omskakad. Ska hon hitta en församling nu? Och finns en församling som kan acceptera hennes längtan att sprida Guds rike? Som kan acceptera att en läggning inte är ett val.
Hon vet inte.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR