Psalm eller lovsång? Går det att ställa sig en sådan fråga utan att splittra i onödan?
Det undrade en läsare efter att vi just haft den frågan som en, tyckte vi, skojig extrafråga under vår intervjuserie med Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare. Frågan är infektererad i många församlingar och allt annat än en ”skojig extrafråga”. Jag har stor respekt för båda sidors argument i den här frågan, men tror ändå att vi ställer oss fel problemformulering. Så länge sången vi sjunger sjungs med hjärtat lär det inte vara ett problem hos Gud vad vi nu skulle välja att sjunga i våra församlingar och på våra gudstjänster. Däremot är det viktigt, då antagligen mest för oss själva, vad meningarna innehåller. Det ska inte underskattas att den 40 minuter långa predikan ofta undslipper att fastna i mångas minnen, medan sångens kärnfulla ord etsar sig fast.
Och plötsligt blir det ganska viktigt vilken teologi musiken bär med sig.
I etikprofessor Susanne Wigorts Yngvessons nya bok Psalmernas sjungna teologier (Verbum) agerar hon en god ciceron på resan genom Svenska kyrkans psalmbok och psalmernas historia. Hon konstaterar att psalmerna sedan urkyrkans tid ansetts kunna öppna människohjärtan och dömts på grund av sina texter mer än annan musik.
Så borde vi göra i valet av musik också idag. Mer än melodin, vad skickar textraderna med oss ut i den vardag som väntar? Hopp, kärlek, tro eller ingetdera? Låt oss ta en teologisk funderare över textraderna vi väljer att sjunga till nästa söndag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR