Den förtryckte har tolkningsföreträde

I Sverige är vi uppfostrade att skilja på religion och politik. Vid Union Theological Seminary i Filippinerna, där jag nyss undervisat en månad, går det inte att skilja dem åt. När Jesus ställer sig på de fattigas, sjukas och marginaliserades sida och inbjuder dem till Guds rike, är det då en personlig upprättelse för den individen eller är det en politisk handling som ifråga-sätter rådande makter? I Sverige skulle vi nog oftare predika det förstnämnda, i Filippinerna oftare det sistnämnda. Varför?
Det finns nog flera svar. Ett svar är att vi i Sverige främst prioriterar individen, medan människor i Filippinerna mer ser sig som en del av ett socialt sammanhang. Ett viktigare svar är dock att medan vi i Sverige lever i ett tryggt samhälle, så lider människorna i Filippinerna under fattigdom, korruption, och mycket annat. Dessutom kolonialiserade spanjorerna Filippinerna på 1500-talet och använde missionsarbete som ett verktyg för att göra folket lydigt. Bibeln blev under flera århundraden ett redskap för att skapa lydnad under förtryckare (Rom 13:1-7; 1 Pet 2:13-15). Därför är det viktigt för många kristna i Filippinerna idag att hitta andra läsningar av bibeln som befriar från passivt accepterande av den rådande politiska situationen.

Det som idag brukar kallas befrielseteologisk bibelläsning började under 1960-talet när några katolska präster i Latinamerika tog sig för att läsa bibeln politiskt tillsammans med sina fattiga församlingsmedlemmar i lokala basgrupper. Detta sätt att läsa bibeln förekommer numera över hela världen. Tillsammans söker människorna i basgruppen tolkningar som kan förändra deras livssituation och diskuterar vad de kan göra praktiskt. Det är alltid den förtryckte som har tolkningsföreträde och prästens uppgift är inte att auktoritärt leverera färdiga tolkningar, utan att hjälpa till i samtalen. Uttåget ur Egypten, bort från förtryck och slaveri, är ofta den stora bärande berättelsen.

För oss i väst har en central kamp mot förtryck handlat om jämlikhet mellan män och kvinnor, så hos oss har de feministiska bibeltolkningarna stått i centrum bland politiska bibelläsningar. Till skillnad från befrielseteologin, som främst sökt efter bibeltexter med positiva befriande möjligheter, så ägnade sig många feministiska bibeltolkare under 1900-talet åt att kritisera de texter i bibeln som kan användas för att förtrycka kvinnor. Visionen om en kyrka där ingen längre är ”man eller kvinna” (Gal 3:28) måste få gå före hustavlornas tal om att kvinnor ska tiga och lyda (Kol 3:18; Ef 5:24; 1 Tim 2:9-15).

Många teologer i före detta kolonialiserade länder, som Filippinerna, har kombinerat befrielseteologins sökande efter befriande textläsningar med den feministiska bibeltolkningens kritik av förtryckande texttolkningar, i syfte att hitta en teologi som hjälper kyrkan att bryta med sitt koloniala arv. Dessa postkoloniala teologer kritiserar västvärldens teologer för att pådyvla fattiga länders kristna bibeltolkningar som bidrar till ett passivt accepterande av rådande maktstrukturer. De påpekar att det ofta finns både en befriande och förtryckande potential i samma text. När Kristus porträtteras som en mäktig krigare som ska döda alla onda politiska makter i Uppenbarelseboken, så är det på ett sätt befriande (Upp 19:11-21). Samtidigt ger bildspråket Jesus samma våldsamma egenskaper som den förtryckande politiska makten. Det finns en dubbelhet även i Uppenbarelsebokens bild av kyrkan. Å ena sidan uppmanas kyrkan att inte vika sig för den politiska makten, odjuret (Upp 13), men å andra sidan porträtteras kyrkan som en passiv och lydig jungfru (Upp 14:2-5). Det krävs medvetenhet om att texten kan användas på många olika sätt för att kunna använda texten befriande.

Västvärldens kyrkor har både varit positiva och reserverade inför dessa politiska bibeltolkningar. Många välkomnar hur dessa perspektiv tillför nya viktiga insikter. Andra har invändningar, till exempel att befrielseteologin lägger ett alltför marxistiskt raster över bibelns texter, att feministisk bibelkritik omöjliggör en positiv relation till bibeltexterna, och att postkoloniala teologer är orättvisa i sin kritik av västerländsk bibeltolkning. Om befrielseteologiska, feministiska och postkoloniala bibeltolkningar hade uteslutit andra tolkningar så hade dessa invändningar hade kanske varit viktiga, men om vi förstår dessa sätt att läsa bibeln som viktiga bidrag in i en mångfald av sätt att tolka så kan vi lättare uppskatta de nya insikterna utan att känna oss hotade.

Kan vi i Sverige, där så många lever hyfsat jämställda medelklassliv, långt borta från de fattiga ländernas situation, lära oss något av de förtrycktas sätt att läsa bibeln? Vi kanske inte behöver befrias från samma förtryck, men även vi i Sverige kan lära oss att fråga vad vi behöver befrias från. Kanske skulle den svenska medelklassen kunna sägas lida av ett förtryck under skeva föreställningar om det goda livet och den lyckade människan. Vi halkar till exempel lätt in i föreställningen att en bra människa först presterar riktigt duktigt på jobbet och sedan konsumerar optimalt. Drömmar om det perfekta livet får oss att känna ekonomisk stress och tidspress fastän vi har det bra. Det är inget ont i sig att producera och konsumera — Gud har skapat oss till kroppsliga varelser med kroppsliga behov — men somliga av våra föreställningar om vad vi behöver kan bli destruktiva. Då kan det vara befriande att påminna sig om att Jesus inte drömde om en iPad och ett designat kök (Matt 6:24-33).

Våra föreställningar kan ge oss tunnelseende så att vi inte ser vår nästa, vare sig lokalt eller globalt, samtidigt som vi känner oss misslyckade och blir allt mer ensamma. Kanske skulle en befrielseteologisk läsning av bibeltexterna för den välanpassade svenska medelklassmänniskan kunna göra skillnad.

Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.