Nyhet

”De håller på att gå sönder”

Frivilliga familjehemsföräldrar upplever stor stress, konstaterar Equmeniakyrkans asyl- och flyktingsamordnare. Att ta in en asyl-sökande i sitt hem känns rätt men ger också oro över den nya familjemedlemmens framtid. I Jönköping har man nu startat stödgrupper för ”föräldrarna”.

Efter tre avslag får asylsökande inte längre bo kvar på Migrationsverkets asylenheter. Många väntar därefter på tillstånd att studera här genom nya gymnasielagen, och hamnar då i en limbosituation mellan olika instanser.

– De flesta kommuner ger inte socialbidrag om man inte är svensk medborgare, säger Sofia Rosén, samordnare för migration och asyl i Equmeniakyrkan Region Öst.

– De här unga männen, för det är oftast män det handlar om, får ett litet bidrag på 61 kronor om dagen, men inget bostadsstöd. För 1800 kronor i månaden ska de bekosta boende, busskort, kläder, mat. Det är en omöjlighet, säger Rosén.

Sofia Rosén har åkt runt i Equmeniakyrkans Region Öst och besökt församlingar som har behov av stöd i sitt flykting- och asylarbete. Hon märkte att väldigt många frivilligt har öppnat upp sina hem för myndiga asylsökande. Socialtjänsten ordnar boende för asylsökande under 18 år, men för myndiga asylsökande finns det inget fullvärdigt skyddsnät.

– De unga män som inte bor hemma hos frivilliga familjehem riskerar att hamna på gatan, de sover i tvättstugor och på parkbänkar. På dagarna driver de runt och missköter sin skolgång och risken är stor att de blir indragna i drogmissbruk och kriminalitet.

Rosén märkte att de frivilliga ”föräldrarna” ofta ser på ”pojkarna” som sina egna barn.

– De har fin kontakt, en kärleksfull relation. Många kämpar för att pojkarna ska få vara kvar i Sverige och har kontakter med advokater, poliser och Migrationsverket.

Den här omsorgen i en pressad situation leder till stress och en känsla av otillräcklighet för de frivilliga ”föräldrarna”.

– De oroar sig och sover dåligt. Även om de blivit stödföräldrar på eget initiativ så är de ofta medlemmar i våra församlingar och då behöver vi ta hand om våra syskon i församlingarna, för de håller på och går sönder.

Och här föddes idén om stödgrupper för frivilliga familjehemsföräldrar. Den första gruppen i Jönköping har precis avslutats och nästa börjar den 15 januari.

Erfarenheterna från den första gruppen är goda. Upplägget är fika och fritt samtal om hur deltagarna har det just nu, och hur deras ”pojkar” har det.

– Deltagarna styr samtalet, även om vi som leder gruppen har en del teman i rockärmen. Vi har diskuterat strategier för att orka vara den som är stark och för att bearbeta all den frustration som den osäkra framtiden väcker.

När gruppen startat tas inga nya deltagare in, för att gruppen ska kännas trygg och förtrolig.

– Vi avslutar varje samling med Sinnesrobönen. Orden ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra” känns som en lämplig bön för den kamp som familjehemsföräldrarna står mitt i.

Finns det nån annan part du tycker borde ta ansvar för de asylsökandes situation?

– Ja, vi i civilsamhället gör mycket som stat och kommun borde göra. Det är galet att vi i Sverige kan skicka ut människor att bo på gatan, med bara några dagars förvarning. De som öppnar sitt hem gör det av kärlek, ofta som en följd av sin kristna tro.

 

 

”De stora skuggorna är ständigt närvarande”

Det var rätt beslut att ta in en asylsökande i sitt hem, men det betyder inte att det varit lätt. För EvaBritt Apelqvist har det betytt mycket att få dela erfarenheter och strategier med andra i samma situation.

– Det fanns inte tid att fundera om vi hade förmåga att ta in en flykting i vårt hem. Vi såg ett akut behov och agerade på det, säger EvaBritt Apelqvist som genom Equmeniakyrkan varit engagerad i flyktingfrågan i flera år.

Hon har genom sitt engagemang lärt känna många ensamkommande flyktingbarn. När det kom stora mängder flyktingar 2015 var hon med och öppnade ett ankomstboende i Immanuelskyrkan i Jönköping, en första anhalt innan flyktingarna sökte asyl.

För ett drygt år sedan öppnade Apelqvist och hennes man sitt hem för en 20-årig man från Afghanistan som behövde tak över huvudet. 

– Det bara föll sig naturligt, och vi kände att vi stämmer väl ihop. Han är en bra kille som vi kan lita fullt på.

Vardagen fungerar bra, trots att den unga mannen hela tiden bär på en oro eftersom han inte fått uppehållstillstånd.

– Det är ju tungt för honom att leva år efter år utan att veta hur livet ska bli. Han har en otrolig förmåga att leva en dag i taget. Nu går han en yrkesinriktad gymnasieutbildning och tar sitt ansvar, säger hon.

– De stora skuggorna är ständigt närvarande. Vi vet inte vet hur det här kommer att sluta. Han har ju ingenting att återvända till på något sätt. Det finns ingen familj kvar i Afghanistan. Det är ett livsfarligt land att återvända till. FN, Röda korset och många andra hjälporganisationer varnar om hur farligt landet är. Andra länder har stoppat utvisningarna dit, men inte Sverige.

Under hösten ordnade Equmeniakyrkan en första stödgrupp för frivilliga familjehemsföräldrar i Immanuelskyrkan i Jönköping. Apelqvist var en av sju nöjda deltagare.

– Det har varit fantastiskt att få kamratstöd. Jag tror man måste leva mitt i det här för att verkligen förstå vad det innebär. Vi gick alla in i uppgiften för att vi ville ”hjälpa till”, men det handlar inte om det längre. Det här har blivit en del av livet.

På sista träffen bestämde gruppen spontant att fortsätta ses regelbundet på egen hand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fakta: Stödgrupp om asyl-sökande och ensamkommande barn

Equmeniakyrkan Region Öst ordnar stödgruppsamtal för dem som har ett personligt engagemang för asylsökande och/eller ensamkommande barn.

För den som till exempel engagerar sig som frivilligt familjehem, god man eller kontaktperson. Gruppen är inte för kommunala familjehemsföräldrar, som får handledning av socialen.

Stödgruppen på max 8 personer träffas fyra gånger i Immanuelkyrkan i Jönköping. Nästa grupp startar 15/1. Anmälan till sofia.rosen@equmeniakyrkan.se

Samtalsledare är Sofia Rosén, regional samordnare för migration och asyl i Equmeniakyrkan Region Öst, samt Lena Hilding Carlsson, diakon i Immanuelskyrkan Jönköping.

  • 0 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar