Åter till livet med en blick i backspegeln

Vi träffas i hemmet istället för på rehabiliteringen på Danderyd, Sten-Gunnar Hedin har blivit ljudkänslig efter stroken säger han, och behöver tid att finna orden.

Särskilt bekymrad verkar han dock inte när vi sjunker ner i de ljusbeiga sofforna. Det är en man till synes tillfreds med livet vi möter.

— Fokusera inte på det förgångnas stubb-åker — utan se de fyllda ladorna, säger han och tillägger att det där var så bra att han nog inte kommit på det själv. Fast han minns inte längre vem som sagt det. 

— Jag har aldrig tänkt så här förut. Backspegeln har inte betytt så mycket. Jag har alltid sett framåt.

Men att han nu tvingats ta en paus i livet, tycks han ändå inte motsäga sig.

— Det är ju inte så att jag skulle ha önskat mig detta, men när det nu ändå har hänt skulle jag inte vilja vara utan det. Jag har gjort erfarenheter jag inte haft tidigare, fått förmånen att upptäcka så mycket annat.

Våren är en av de saker han nu hunnit med. Han lyfter handen mot de öppna fönstren, där solljuset flödar och fåglarna väsnas.

— Det är första gången jag verkligen sett våren, och hört den.

Just nu är alltså Sten-Gunnar Hedin sjukskriven efter sin stroke. Den som drabbade på resa i främmande land.

— Men så dramatiskt var det nu inte, säger han. Jag kände mig lite svag på vänster sida, och gick till doktorn när jag kom hem. Tänkte åka på en ny resa nästa dag, men det gick ju inteeftersom jag drabbades av ytterligare två infarkter.

Så nu består livet mest av heltidsrehabilitering, men förbättringen går snabbt. Särskilt om man betänker att läkarna först sa att han behövde ett mirakel för att bli sig själv igen.

Men han tror inte själv att han blir helt återställd och kan återgå till alla uppdrag.

— Men jag får bättre och bättre balans, och orden kommer också tillbaka, jag har ju förlorat en del av dem, säger han. Det är visst en lindrig afasi.

Men under tiden vi talar kommer orden allt snabbare, meningarna flyter på. Och allting finns ju där. Innan vår intervju har vi, till synes utan problem, utväxlat långa, innehållsrika mejl.

— Nu är min strävan att klara livet och vardagen, säger han och citerar Bo Bergmans dikt Marionetter,

”Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer                                                                                                                     
gå knippen av trådar i tusental."

Vi lämnar Sten-Gunnar Hedins nuvarande tillstånd. Använder den där backspegeln för att tala om det förgångna, då när han var föreståndare för Filadelfiakyrkan i Stockholm, som han beskriver som ”ett slags substitut för samfund, innan samfundet.”

— Sedan när pingströrelsen blev ett centralt samfund, flyttade jag med. Fast all samordning med riksförening och olika företag och stiftelser tog tid.

Men den stora förändringen skedde egentligen samtidigt med Svenska kyrkans frigörelse från staten, och övriga frikyrkor — äntligen — kunde bli registrerade trossamfund, därmed också i lagens mening ”kyrka”, berättar han.

— Då ville vi ju heller inte vara en förening, utan en kyrka. Det var jobbiga år, för många ifrågasatte detta. Den fria församlingens suveränitet har alltid varit viktig i pingströrelsen.

—Men att bilda Pingst — fria församlingar i samverkan, var både praktiskt och ideologiskt rätt, fast det bröt mot en stark tradition.

Nu menar han att Pingst mer och mer betraktar sig som en kyrka och ser Pelle Hörnmark, eller hans efterträdare, som kyrkoledare.

Det för oss över på kyrkans, alla kyrkors, uppdrag.

— Genom tron får vi vårt uppdrag att förkunna genom ord och handling. Kyrkan är Kristi kropp på jorden, och vi har ett ansvar att i den här tiden bygga ett bra samhälle.   

Sen levererar han en av de tankesentenserna igen: ”Även om världen är ett rivningshus har vi ingen order att börja nedrivningen — tvärtom! Kvar står Skaparens ord att vårda den.”

Rätt tolkat kan det där låta nästan politiskt, och det har Sten-Gunnar Hedin alls ingenting emot.

— Politik på det idémässiga planet handlar om en helhetssyn på samhället, hur det ska utformas. Det märkliga är, enligt min mening, att kyrkan/kyrkorna är så tysta i många för samhällsgemenskapen viktiga frågor.

Själv har Sten-Gunnar Hedin alltid varit tydlig i vad han velat åstadkomma, säger människor i hans omgivning. Det gäller inte minst frågan om samarbetet ekumeniskt, kyrkor emellan. Den strävan är att gå Jesu förbön, att lärjungar ska bli ett, till mötes.

— Vi lever i denna turbulenta tid, och man kan samverka med vem som helst, bara riktningen är den rätta. 

Han stack ut hakan när han tillsammans med katolske biskopen Anders Arborelius gick till storms mot dåvarande ärkebiskop KG Hammar ”också en god vän” och hans gudssyn. Det blev upptakten till den så kallade Jesusdebatten, som handlade om hur pass bokstavligt man behöver tro.

Den inledande debattartikeln fick så småningom sällskap av två böcker och nu är ett tredje samarbete på gång.

— Nej, vi har inte slutfört än, förklarar han, nu ska vi skriva om Fadern. Om Sonen och Anden har vi redan skrivit. Vi skriver var och en för sig, men under gemensamma rubriker. Böckerna är i första hand avsedda att presentera hur en katolik och en pingst-vän på ett personligt sätt ser på, och uppfattar treenigheten.

Att samarbetet går så bra tror han beror på en ömsesidig respekt för varandras uppfattningar. Men också på den gemensamma respekten för den Heliga skrift.

Han haltar lätt men ler välkomnande när han öppnar dörren till hemmet i Solna. Pingströrelsens Grand Old Man, Sten-Gunnar Hedin, är fortfarande engagerad i rad projekt. Det senaste att hitta tillbaka till livet efter en allvarlig stroke.

Han berättar att en del varit oförstående till samarbetet och tyckt att skillnader i bibelsyn skulle vara för svår. Men, säger han, Skriften är en outtömlig källa och trots att den dagligen släcker min törst — når jag inte botten.  Att andra dricker sig otörstiga ur samma källa och ser, känner och upplever dess flöden på ett annat sätt än jag säger att källan är rikare och djupare än jag kan fatta.

”Himlen hans tron, jorden hans fotapall,” citerar han ur minnet fast han säger sig inte komma ihåg. Och så förklarar han att all ekumenik inte handlar om arbete. Han älskar också den katolska stillheten i Bjärka-Säby eller i Heliga hjärtats kloster i Omberg.

Han tror nu att han kommer att skriva på ett annorlunda sätt än tidigare eftersom han har den här nya erfarenheten som stroken gett honom.

Den har också fördjupat relationen till Ellen, hans hustru, som är multisjuk.

— När hon drabbades fanns jag där, men jag var ju ändå liksom vid sidan av. Nu är det en annan erfarenhet.

— Det är som att även om jag inte kan komma ända ner till den där källan, så flödar den ändå. Det tycker jag mig ha sett nu.

Han sitter tyst ett ögonblick, och säger sedan att han önskar han kunde beskriva Gud.

— Alltså, som jag nu lärt känna honom, tillägger han och funderar ännu en stund.

— Jag vill ju berätta, men…  Han tystnar, suckar och säger att han numera vet något som inte riktigt går att beskriva. Att sjukdomen liksom medfört en uppenbarelse, något som alltid funnits där, men som han ser först nu.

Vi återvänder till framtiden, den som han inte vet hur det blir med nu. Nyligen blev han utsedd till styrelseordförande hos Läkarmissionen.

— Det är en gammal dröm, att få sluta där och arbeta med socialt diakonalt arbete. Det hade varit en utmaning. Läkarmissionen, som arbetar med sådant som alfabetisering, har en bred ekumenisk bas.

Att han nu inte tror sig kunna inleda det arbetet är en sorg, liksom att han inte kan fortsätta som Visitator vid den ekumeniska kommuniteten vid Bjärka Säby.

— Socialt arbete och mission, eller evangelisation, är så viktigt och bör hänga ihop. Det gäller ju att se sin nästa. Även om jag kanske bara kan gjuta olja på hans sår.

— Många fel har begåtts i missionens namn, men jag tycker ändå att man missar något om man inte upplever vad tron på Jesus Kristus kan göra. För det finns en rikedom för varje människa i det budskap kyrkan har till världen.

Men det gäller att förmedla tron på rätt sätt. Och ändå inte göra våld på anspråket om exklusivitet, som är: ”Jesus för världen givit sitt liv…”, understryker han och citerar Bibeln igen: ”Men med er är det annorlunda”. Det sa Jesus till sina lärjungar och menade gentemot hur man i allmänhet uppför sig för att få inflytande som påverkar. Nej Kyrkan ”pekar inte med hela handen” eller uppträder som ”välgörare” för att få lydiga efterföljare. Kyrkans väg är Mästarens väg: ”mitt ibland er står jag som er tjänare”. Jag är rädd att vi oftare har anledning att konstatera: det borde vara annorlunda med oss.

Det, i detta avseende,  ”annorlunda” folket behöver inte så många ord. Livet uppenbarar nåden!

— När vi inte klarar alla de där idealen, då behöver vi nåden. Och vi behöver församlingen. Dit jag kan gå alldeles ofullkomlig. Församlingen måste få vara den jordmån, den mylla där jag kan växa. Församlingen får vara en prototyp för full gemenskap. Den vi alla längtar efter.