Kultur & Teologi 2

Apostoliska visioner för framtidens kyrka

Sune Fahlgren har bedrivit teologisk spaning i Nya testamentet och funnit fyra modeller för att vara kyrka. Kanske någon vision kan passa Gemensam framtid?

 

Vad kommer Gemensam framtid att vara om tio år? Svaret finns inte på åskådarplats. Svaret hänger samman med de visioner och övertygelser som faktiskt lever i vårt inre och som driver oss framåt.

Min tes är att inre bilder av det vi inte har påverkar oss mycket mer än det vi har. I det gamla Israel sa man att ”utan visioner förvildas folket” (Ords 29:18 eng övers), och i den tidiga kyrkan undervisade man om ”vad vi är” och ”vad vi ska bli” (1 Joh 3:2).

Bibeln är omistlig som källa för teologisk spaning. Historiskt sett har den haft en avgörande roll när de svenska frikyrkorna formats till vad de är och gör. Här lyfter jag helt kort fram fyra olika apostoliska visioner för kyrkan (delvis inspirerade av exegetikprofesorn Birger Olsson). Vad innebär dessa ideal för oss som i en annan tid ska vara kyrka?

Lukaskyrkan. Lukas båda skrifter är präglade av den kyrka han själv tillhörde. Visionen finner vi formulerad i Apg 1:8: ”från Jerusalem … ända till jordens yttersta gräns”. Lukaskyrkan en missionskyrka med utmaningen att ”gå ut”.

Prioriterat ledarskap är apostlarna, evangelisterna, alltså de som sänds ut. Betoningen ligger på verksamheten, på vad vi gör. Det handlar om att samla människor kring ”apostlarnas lära och gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg 2:42). Medlet är främst förkunnelsen, Ordet, ibland kompletterat med ”tecken och under”.

Lukas främsta metafor för kyrkan är gudsfolket Israel, vilket länkar samman kyrkan med den långa frälsningshistorien. Han betonar också att det är den heliga Anden som leder och verkar i och genom den.

Kyrkohistorien har flera exempel på att denna typ av kyrka riskerar att bli triumfatorisk och utövar världslig makt för att nå sina mål. 

Johanneskyrkan. Visionen summeras bäst i prepositionen ”inåt”.  I praktiken betyder det delaktighet på djupet, enligt  Johannes ord om meningen med Jesu död: ”Jesus skulle dö … för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett” (Joh 11:51). Här betonas alltid vad Gud är och gör. Församlingen ses därför som ett utflöde av gudomligt liv och outsäglig kärlek.

De viktiga ledarna är de som leder liturgin, bönen, lovsången, samtalen. Evangeliets många ”dialoger” mellan Jesus och olika personer är mer än ett litterärt grepp. Det återspeglar också ett sätt att vara kyrka. Gudstjänst och mänskliga möten är det sätt på vilket man förmedlar tro och bygger gemenskap.

Främsta metaforen för Johanneskyrkan är ”vinstocken” (Joh 15:1-17). Förblivandet i Kristus är poängen. På motsvarande sätt som ingen gren i en vinstock har direkt kontakt med någon annan präglas relationerna i kyrkan av livet i och genom Kristus.

Kyrkohistorien innehåller exempel på att den här typen av kyrkor med samling inåt har blivit överandliga, världsfrånvända eller splittrats (se Johannesbreven).

Petruskyrkan. Visionen finns i prepositionen ”bland”: ”Uppför er väl bland hedningarna”, det vill säga de ickekristna (1 Petr 2:12). Med andra ord är det hela livsföringen som lyfts fram. Kristna hustrur kan genom sitt sätt att leva vinna sina män för Gud ”utan ord” (3:1).

Första Petrusbrevet innehåller exempel på vad ett kristet liv konkret kan betyda i samhället. En livsföring präglad av ödmjukhet och tillit kan få till följd att människor börjar ställa frågor — och då ska man vara bredd att svara och ”ge besked om” sitt hopp (3:14-16). Att frågorna gäller hoppet visar att Petruskyrkan var präglad av en dynamisk eskatologi, en förtröstan på att framtiden ligger i Guds händer.

Teologiskt sett finns det alltså här en markant helgelselära. Petruskyrkan beskrivs som Andens tempel med ”levande stenar” och ett ”heligt prästerskap” (2:5ff). Det är Andens kraft i gemenskapens liv som formar medlemmarna till Kristusbilder i världen.

De prioriterade ledarna i Petruskyrkan är de som vågar befinna sig i samhällets marginal, som profeterna och Jesus gjorde. Denna kyrkmodell har också i kyrkohistorien visat sig ha sina problem, främst då risken för aningslös anpassning till den värld man lever i.

Pauluskyrkan. Paulus teologi om kyrkan fördjupades med åren. Därför finner vi i hans brev olika betoningar, men genomgående har den sitt centrum ”i Kristus”. Genom Kristushändelsen — framför allt uppståndelsen — har en ny livssfär skapats ”i Kristus”. Detta manifesteras i kyrkan som Kristi kropp.

Pauluskyrkan ser sig alltså på inkarnationslinjen, det vill säga i någon mening fortsätter Guds uppenbarelse ”i köttet” i och genom kyrkan. Därför är uttrycket ”Kristi kropp” inte bara en metafor utan vad kyrkan faktiskt är och gör (1 Kor 12, et al). Denna konkretion blir väldigt tydligt när Paulus skriver till de kristna i Korint:

”Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar” (1 Kor 12:27).

Inget särskilt ledarskap eller ämbete lyfts fram i denna vision. Viktigare är att Gud har utrustat oss med ”varandra” — ett ord som återkommer i apostelns undervisning och förmaningar. Varje medlem är subjekt och ”begåvad” av Anden att tjäna på olika sätt (1 Kor 14:26).

Svårigheterna med Pauluskyrkan ligger i att teologin för den är ”tjock”, och kyrkohistorien visar att somligt lätt hamnar i skuggan.

Alla dessa olika visioner finns i Nya testamentet, utan att något försök görs att harmonisera dem eller spela ut dem mot varandra. De har alla sitt berättigande. Varje modell har svagheter och styrkor, risker och möjligheter, vilket kyrkohistorien ger otaliga exempel på. Var och en måste också ses utifrån det läge som rådde.

Kanske kan dessa apostoliska visioner — i sin enhet och mångfald — tända vår hängivenhet, stimulera vår fantasi och höja vår andliga medvetenhet. Men då måste vi som frikyrkornas mödrar och fäder lita på ordet, släppa texterna lösa. Först då det blir försommar i Guds rike!

 

 

 

Sune Fahlgren

2 Kommentarer
Elmar Friesli
På samma sätt som brudparet i Kana hade gett allt de hade till gästerna, hade människan gett allt de hade till Gud, och när människans offer till Gud hade kommit till korta, gav Gud det bästa HAN hade till oss. Jesus hade gått till bröllopet i Kana som en gäst, men blev till värd! Vi kan bjuda in Jesus i våra liv, men vi har ingenting att erbjuda honom. Han kommer in i våra fallfärdiga skjul och dukar ett bord för oss. Han serverar en bankett för oss. Han ger oss sitt bästa - sin egen kropp och sitt eget blod! Hans blod var inte bara det bästa... det var också det SISTA! Hans offer gjordes en enda gång för all evig tid. När Jesus satt vid den sista måltiden höll han upp Messiaskalken och sade: "Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er." Hans kropp var bruten och hans blod utgöts en gång för evig tid. Hans blod gjorde det inget annat offer kunnat göra. Det finns nog kraft i en droppe av Jesu blod för att tvätta bort varje synd, hela varje sjukdom, bryta varje förbannelse i varje människans liv genom hela historien! Gud har sparat det bästa till sist!
Krister
Intressant analys. Kompletterande förebilder. Inspirerande exempel. I Apg29-rörelsen (lärjubga- missions- ledarskolor inom ett nätverk av systerkyrkor) är vi nog mycket en "Lukaskyrka. Bra att bli påmind om farorna! Men också inspirerande att spana på alternativen.