För våra dagars sekulära och postmoderna hjärnor, programmerade till att det inte ska finnas något att vara rädd för, är det ett hårdsmält budskap att vishet tar sin grund i någon form av fruktan.

Jag är inte heller säker på att ordet är optimalt översatt för att passa vår moderna språkdräkt, men ju mer jag burit med mig ordet i kontemplation, ju mer anar jag att det inte är ordet det är fel på utan vår förmåga att applicera det i våra liv.

Antagligen finns en koppling här till det kollektiva frikyrkliga minnet av skuldbeläggande helvetespredikningar som präglat vissa långt fram i tiden.

Vi vill inte tillbaka dit, och därför har vi överkompenserat genom att slänga ut även det goda vi kunde lära oss från att låta en sund Gudsfruktan stanna kvar som ett verktyg för ett gott liv.

För en tid sedan briserade nyheten att nu bortgångne Ravi Zacharias, en av 2000-talets största apologeter, försvarare av den kristna tron, också var en mästare på att gömma sina mörkaste hemligheter med övergrepp på dussintals kvinnor både sexuellt, men också andligt.

Att läsa den utredning som gjorts av hans egen organisation, RZIM, är en thriller.

Han är tyvärr inte heller ett så kallat unikum i branschen. Listan börjar kunna göras lång vid det här laget på kristna uppburna ledare som på ett eller annat sätt ramlat rakt ner i kaninhålet av främst sexuella försyndelser.

I en av de mer vettiga analyser jag hört om just detta fallet spekulerar apologetkollegan David Wood om hur Ravi under sina hårt pressade och långa resor borta hemifrån, steg för steg måste ha börjat normalisera ett allt mer omoraliskt beteende.

Till slut var det så normaliserat att han antagligen kunde övertyga sig själv om att det var i sin ordning att kunna skuldvarna en utsatt kvinna för att ett eventuellt vittnesmål om deras utomäktenskapliga aktiviteter skulle sätta ”miljontals själar” på spel.

Det hade kunnar utgöra grunden för en psykologi­bok med namnet ”Hur man skapar ett dubbelliv”.

Men jag tror något mer måste adderas i analysen för att kunna ta ner det till en nivå där vi alla kan lära oss något av det. Utöka vår vishet.

Jag tror det tar sin början i Gudsfruktan.

Förstå mig rätt nu, jag tror inte på att människor och kristna ska gå omkring i en air av ångest, skam och rädsla. Tvärtom.

Men vi behöver alla jobba på insikten att det vi gör får konsekvenser. Om inte för egen del så för andra. Testa dig själv och se om tesen håller.

Eftersom varje medveten handling föregås av ett beslut får människan alltså alltid möjlighet att reflektera över vad det kan få för konsekvenser. Att inte reflektera över det är att inte frukta Gud, skulle jag säga. Det är att inte bry sig om den skapandes ordning för det skapade.

Det förklarar också den ständiga lovsången till Gud. Den handlar nu inte om en narcisstisk gubbe i skägg som kräver tillbedjan, utan ett gensvar från det skapade till skaparen; Du är God. Jag väljer det goda.

Att ha denna fruktan, som blir en form av tillit (låt oss kalla det så) med sig är kort sagt ett motgift mot dårskapen.

En Gudsfruktan/tillit är där­emot inte ett motgift mot att aldrig misslyckas. Men insikten om konsekvenserna av våra handlingar, som den ger, driver oss därför mot Kristus. Hans förlåtelse och hjälp.

Trots allt som Ravi Zacharias gjorde gott, stiger nu en rökpelare av bränd mark i hans spår. Det förefaller som att han varken fruktade konsekvenserna av sitt handlande eller sökte förlåtelse.

Som att en av de skarpaste kristna hjärnorna i världen försummade var visheten börjar. Låt oss inse att dårskapen, på sista raden, ändå alltid är klart mer fruktansvärd.