Jag tog en bild på min son i steget häromdagen, när han satt uppslukad i ett pussel med vårt minibibliotek som fond. Det var ett sånt ögonblick när allt bara stannar till och en oväntad möjlighet ges att fundera på det faktum att hans värld kommer bli annorlunda än min egen. Potentiellt dramatiskt annorlunda.

I ljuset av det som händer i världen nu är det lätt att stå handfallen och tappa modet. Utvecklar sig ett presidentval i världens största fria nation till ett krig om demokratin? I terrordåd halshuggs präster och kyrkobesökare, en lärare som bara ville göra sitt jobb. I Etiopien bryter strider ut, och som vanligt vänder världen bort sina blickar från ett sargat Kongo. Vi springer mot en klimatkatastrof och Gud förbjude, utfiskning av haven på flera platser runt jorden.

Samtidigt går världen framåt. Möjligen med ett bakslag av coronaepidemin svälter människor i allt mindre utsträckning och världen har fler överviktiga än undernärda människor. Hur bra just den punkten är kan ifrågasättas, men det måste ändå vara bättre än motsatsen.

Medelklassen utgör över hälften av jordens befolkning och aldrig har unga världsmedborgare haft bättre möjlighet till utbildning och att välja sin egen yrkesbana.

Mellan dessa två lika sanna verklighetsbeskrivningar skär en knivskarp udd - evigheten.

Tidigare generationers kristna har haft evigheten nära i sin väntan på Jesus snara återkomst. När den frispråkige pastorn Holger Nilsson i SVT:s nya TV-serie om domedagen beklagar att kristna tappat detta fokus, är han historiskt korrekt.

Men det är också så att detta fokus i vissa väckelsekristna rörelser orsakat ett enormt trauma för människor som tränats i att se världen så svartvit som bara möjligt, för att kunna plocka upp de så kallade tidens tecken i det mesta och på så vis backa upp sin tro på att Jesus kommer tillbaka redan i eftermiddag.

Risken med den hållningen är att allt annat än evigheten försummas och gör oss överandliga. Kanske är det vad som händer hos vissa som förnekar klimathot, eftersom det ändå inte spelar någon roll (då en ny jord och en ny himmel ändå snart ska formas). Eller så pressar den enskilde sig hårt för att vara tillräckligt ”ren” när denne ska möta sin brudgum i himlarymderna. I sina mest hårddragna former övergår denna ståndpunkt nästan i gnosticism, eller åtminstone vidskeplighet.

Å andra sidan kan det andra diket, att endast befinna sig i världen, innebära att man intar en form av konsekvenslöshet i sitt tänkande och lurar sig själv att detta nu är det enda, och att det viktigaste därför blir att söka sitt eget självförverkligande. Göra det bästa av livet nu och ge efter för varje möjlighet till upplevelser. Vad du gör spelar ändå ingen roll. Härifrån är det lätt att börjat tappa tron på det eviga.

Men förenas dessa tankar, nuet och evigheten, landar man i ansvar. Vad man än tänker kring slutsatserna finns därför mycket att lära om och av grupper som säg Fridays for future. Att ta ansvar i nuet, för att framtiden ska bli bra för andra och mig själv. Våga prata om oundvikliga konsekvenser. Det är en sorts sund domedagspredikan alla förstår.

För jag tror, precis som läkaren Anders Hansen i SVT-dokumentären, att människors domedagsberättelser är ett grundläggande ”behov”. Vi vet alla att det en gång kommer att ta slut. Många anar en ny början. Med bibelns språk skulle jag säga att evigheten är lagd i våra hjärtan.

Att vi är mer än bara kroppar, och gemensamt delar ett ansvar för både denna och kommande tid.

Om dagen och timmen vet ingen. Spelar det ens någon roll? Som Jesus sa: Guds rike är nu här.