Den västkristna viljan att förena upplysningens sinne med det kristustrogna har gjort vår del av kristenheten framgångsrik i världen, men mindre mottaglig för det övernaturliga.

Den tanken slår mig efter att ha läst Richard Swartz julrapport i Dagens Nyheter där han i en kyrka i Stockholm mötts av en krubba utan Jesusbarnet. ­Omgiven endast av djur.

Vad är budskapet undrar han. Att vi ska vara snälla mot djuren?

Han säger det med under­tonen av att även han, en uttalad så kallad kulturkristen, faktiskt ­förlorat något.

Det visade sig att hans utfall mot djurkrubban kunde avhjälpts med en fråga till valfri kyrkvärd. Den var ett del av ett julspel, inte en sekularisering. Men okej. Känslan av att kyrkorummet desakraliseras är trots allt värd att ta på allvar.

Kliv in i en katolsk eller ortodox församling och välkomnas till en helt annan värld. Full av mystik och övernaturlig ressonans. Bara i nattvarden krockar teologin med vårt sunda förnuft på ett sätt som vi oftast slipper undan.

Vi frikyrkliga har vår del i den utvecklingen helt klart. Som Tage Erlander sade om PP Waldenström på Missionskyrkans 100-årsdag, ”Kunde man nu själv bestämma om de himmelska tingen, var man givetvis kompetent att besluta i kommunala angelägenheter om skolor och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor!”.

Demokratin föddes, men kyrkans tro på det övernaturliga trängdes sakta undan som en mer obskyr underström bortom de breda lagren.

Tro gör man i kyrkan, är en ­paroll många av oss som också tror i kyrkan levt mer eller mindre efter i vardagen.

Och hur ska man med vår tids resonemang förklara något så ofattbart som Gud född i ett människobarn. Eller för den delen en talande brinnande buske, delade hav och änglar som kommer till mötes.

Språket har gömts i historiens dimma. Vi har kanske inte ens orkat söka efter svar till oss själva.

När Equmeniakyrkan ­talar om att möta Jesus och i det ­mötet bli förvandlad tillsammans med världen – vad menar man då?

Talar man om det övernaturliga mötet, eller bara om ett möte vilket som helst? Som det mötet man kan göra med en karaktär i en bok eller med en musiker i dennes alster. Om nu inte detta också kan klassas som övernaturligt, för den delen.

Jag anar för min del att mötet med Jesus är allt detta samlat i en enda uppenbarelse. När bibeln talar om mirakel behöver man brottas med frågor kring hur vart och ett av dessa kunde vara möjliga, men likväl kring vad de symboliskt berättar om Guds intentioner och Gud själv.

Liksom var den troende ska ta vägen med upplevelser av det som inte går att förklara i dag.

När vi talar om det övernaturliga kan vi därför inte lämna det i ett magiskt vakuum. Eller lämna det till de kristna rörelser som använder det övernaturliga för att skrämmas eller skrävla.

Vi behöver våga sträcka oss ­efter en diskussion om en frikyrklig mystik. Våra nyanlända berättar historier som vi har svårt att landa i. Vår omvärld börjar överge sina sekulära båtar för att få tränga in i den andlighet som tillåter dem att stiga i land på en ö som har mer att erbjuda än kropp och konsumtion.

På nätet växer diskussioner om övernaturlighet och andlighet och den ”nya ateismen” tappar fart till förmån för intensiva intellektuella diskussioner om Gudsnärvaro, meningen med livet och mötet med det obeskrivbara.

Tänk om våra överanalyser är vad som gjort det över vad som är naturligt. Om mystiken inte är så mystisk. Som om det engelska ordet supernatural bara är en bättre svensk översättning. Ett möte med Jesus i var­dagen är kanske helt enkelt bara supernaturligt. Vågar vi då tro att det är vad människor kan förvänta sig också i våra sammanhang?