Ledare

Ta psykisk ohälsa på allvar

Fredrik Lignell öppnade en viktig dörr under Hönökonferensen. Foto: Olof Hansson

Att psykisk ohälsa ökar bland unga, liksom hos äldre, är något som kyrkan inte slipper undan att märka av.

Här finns en verklig kamp för vår tid.

Det är klart vi tror att tron är en hjälp på vägen ut ur svårigheter, men ibland tror jag att det i vissa kristna kretsar funnits en övertro på att Gud ska lösa allt, och om problemen finns kvar finns heller inte Gud där.

Vittnesbörden om de plötsliga gudomliga ingripanden har gripit tag och skapat stark längtan. Helande, befrielse, upprättelse är ord som ibland används som slentrian på vad Gud har i åtanke för just den här kvällen.

Kvar på bänken sitter så ofta depressionen, den inre kampen, misslyckandet och känner sig så tilltryckt att den inte vågar komma ut.

Att Fredrik Lignell, pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping, under en av Hönökonferensens sista kvällar blev så djupt personlig att det initialt nästan kändes obekvämt, ska han därför ha all heder för.

Han tog sats, berättade för församlingen om den tuffa kamp som drabbat hans familj. Att de pratat igenom att de ville dela detta. Under flera år har familjen Lignell genomgått en närkonakt av högsta graden med psykisk ohälsa som inte försvunnit efter en handpåläggning. Men som nära nog fått en dotter med suicidalproblem att försvinna.

Den typen av vittnesbörd, där allt inte ännu är glatt och lyckligt, men där Herren Gud ändå håller hårt i handen, hörs inte så ofta.

Det är lätt att tro att han, hon där uppe på scenen eller den och den i kyrkkaféet alltid mår så där bra. Alltid lever livet nära Jesus eller vad det nu kan vara. Medan du ensam vandrar i dödsskuggans dal.

Sanningen är en annan. Fråga historien, Frank Magns och Martin Luther, fråga nutiden. Fredrik Lignell och till och med framgångsteologer som Tommy Lilja och Tommy Dahlman. Ingen går automatiskt fri från den här kampen.

Fråga en fjärdedel av alla svenskar mellan 16-29 år. Fråga över hälften av alla flickor som är 15. Har du någon gång upplevt psykiska eller somatiska besvär är du inte ensam. Enligt folkhäIsomyndigheten stiger psykisk ohälsa i så gott som alla åldersgrupper.

Under perioder av mitt eget liv har jag mött detta, depressioner, ångest, desperation.

Hur stor problematiken är i kyrk-Sverige finns ingen statistik på men det finns ingen anledning att tro att den skulle vara mindre än i övriga sammanhang. Visserligen finns studier som visar att kyrkliga har en större tendens att skatta sig själva lyckliga.

Men att vara lycklig och må dåligt behöver inte alltid vara motsatser. Ibland kan samma källa både lyfta upp dig och trycka ner dig. Ta den ensamme kristne i skolklassen som älskar Gud och känner en glädje därför, men kanske inte får vännernas kärlek av kanske just den anledningen. Vad händer i en sån människa?

Eller när grubblerierna tar över efter den lyckliga uppväxten i en frikyrka.

Kyrkans utmaningar består alltså av att både möta en ökande psykisk ohälsa i samhället, och samtidigt inte missa den i församlingen.

Så vad är då lösningen? Ska vi sluta be för det? Eller sluta vittna när det försvinner?

Absolut inte. Men Guds löften i bibeln verkar dock inte vara att det i normalfallet bara ska försvinna, utan snarare att Han är med där i dödsskuggans dal. Efter hand brukar den typen av närvaro dock göra att tillvaron ljusnar, att omständigheterna bleknar till förmån för känslan att han är bredvid.

Kyrkan behöver se att psykisk ohälsa kan vara en utmaning i vår tid, likt alkoholkonsumtionen innan 1800-talets väckelserörelser.

Här gäller samma mönster som då. Att be med den som drabbas, att vara dens vän och stå kvar även om vännen faller. Att hjälpa vännen till profesionell hjälp när det behövs.

Vittnesbördet från 1800-talet är inte i första hand de enstaka fall då alkoholisten blev vit på sekunden efter bön, det är den samhällsomvandling som skedde när en grupp människor började bry sig om de som inte längre orkade själva.

Kyrkan behöver se att psykisk ohälsa kan vara en utmaning i vår tid, likt alkoholkonsumtionen innan 1800-talets väckelserörelser.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne