Ledare

Ta inte Jesus som gisslan för egna värderingar

Giovanni Stefano Danedis välkända målning av när Kristus tvättar lärjungarnas fötter. Det gör vi för sällan på varandra, menar ledarskribenten Philip de Croy.

Det firas påsk, också i det som religionshistorikern David Thurfjell kallat för ett postkristet land. Precis som vid dop, bröllop och begravning har svenskarna återigen samlats kring kristna traditioner, trots att de flesta av dem inte anser sig vara religiösa.

Frågan är varför traditionerna lever kvar? Kanske är det som Thurfjell skriver i sin bok ”Det gudlösa folket”, ett arv från reformationen. Den romersk-katolska kyrkan såg sin sändning som universell och världsvid men utmanades plötsligt av kungliga nationalkyrkor. Att kalla sig kristen blev därmed en markör för nationell identitet snarare än konfessionell tillhörighet.

Detta utmanades så småningom på två fronter. Dels av pietismen och de anglosaxiska väckelserörelserna där begreppet kristen istället kom att syfta på en personlig omvändelse och lekmannaengagemang och dels av den förnuftsbaserade religionskritiken. Ur gränslandet mellan dessa båda historiska rörelser har vi ett arv där svensken ofta ser sig som andlig men sällan religiös. Exempelvis säger sig bara var femte svensk tro på Gud vilket är den tredje lägsta andelen i hela Europa. Samtidigt påstår varannan att de tror på någon typ av ”ande”, ”energi” eller ”livskraft” vilket är näst flest av alla europeiska länder.

Bakom siffrorna finns han som tror på liv efter döden men inte på någon ”skäggig gubbe i himlen” och här finns hon som går på yoga, botar krämpor med naturläkemedel och som gärna citerar Dalai Lama. Att det samtidigt bara är femton procent som ser sig som helt sekulariserade utan vare sig tro, bön eller praktik kanske förvånar många troende lika mycket som ateister. Men vad som möjligen är än mer förvånande är att andelen svenskar som vill att samhället ändå skall präglas mer av just kristna värderingar nu ökar.

Det kan låta intressant, kanske till och med önskvärt? Men frågan är om det inte är en fake news. För de krafter som nu reser sin flagg för kristendomen påminner mer om nationalromantiska korsfarare än om alla de kristna som bäddar sängar åt flyktingar, som tågar i Pride-paraden under parollen ”gör inte skillnad på människor” och som med nyfikenhet och respekt deltar i interreligiös dialog med judar, muslimer och hinduer.

De som nu gör sig till tolk för det kristna kulturarvet går tvärtom fram med krav på kraftigt begränsad invandring, förakt för regnbågsfamiljer och de raljerar över det mångkulturella samhället. I Nederländerna är det Frihetspartiet som går till val på att begränsa muslimers rättigheter. I Polen är det regeringspartiet Lag och rättvisa som vill tillåta diskriminering av samkönade par och i Italien är det partiet Lega som tagit plats i regeringen med löften om att sänka flyktingbåtarna i Medelhavet.

Här hemma har deras systerparti Sverigedemokraterna lyckats få med sig flera partier på stängda gränser, tuffare tag och här och där ett lokalt tiggeriförbud. Men det är knappast Frälsningsarmén eller Lions som man vill driva bort från torget utan de utländska tiggarna med sina välkända papperskoppar. Så de där kristna dygderna om att älska sin nästa, ge främlingen mat och att störst av allt är kärleken är alltså inte särskilt centrala i kampen. I stället längtar man tillbaka till fornstora dagar då Sverige påstås ha varit mer normativt, vitt och allmänt homogent. Det får man såklart önska sig om man vill. Men ta då inte kristendomen som gisslan för denna reaktionära nostalgitripp.

För när kristendomen är som bäst är den tvärtom både radikal och samhällsomstörtande. Redan när Jesus själv tvättade fötterna på sina lärjungar vände han upp och ner på sin tids klassamhälle. När kristna under 1800-talet såg baksidorna med industrisamhället drev man på för sociala skyddsnät med fattigvård och folkskola. Det var kristna missionärer som avslöjade Leopold II:s brutala skräckvälde i fristaten Kongo och det var genom den kristna parlamentarikern Wilberforce som slaveriet kom att avskaffas i det Brittiska imperiet. Därför att varje människa i sig själv är ett mål, alla människor. Oavsett utseende, ursprung, kön, kroppsform, ålder, läggning, funktion eller klass. Därför är Jakobs brev 2:1en slags portalparagraf för kristendomen; gör inte skillnad på människor. Då duger inte vi och dem. Då finns bara ett vi inför Guds ansikte.

»Redan när Jesus själv tvättade fötterna på sina lärjungar vände han upp och ner på sin tids klassamhälle.

Philip de Croy

philipdecroy@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne