När förre brittiske premiärministern David Cameron lanserade idén om folkomröstning i britternas ständiga trätomål kring att vara eller inte vara ett EU-land, anade han föga vilken boll han satt i rullning.

Camerons tanke var att stanna, men få frågan ur världen och sluta tjafsa om EU.

Tänk så fel han hade. Efter voteringslöftet 2013 förändrades saker snabbt. England, liksom stora delar av övriga Europa, tog emot en historiskt stor andel flyktingar, samtidigt som det slogs med otrygghetsproblem och arbetslöshet.

Det är inte hela förklaringen till resultatet. Men 2016, när folkomröstningen ägde rum, var det ett delvis prövat brittiskt folk som gick mot valurnorna för att välja mellan leave (lämna) eller remain (stanna).

Medan storstadsbor, unga, skottar och nordirländare i klar majoritet ville stanna, kördes de över av äldre och landsortsbor. Om än med minsta möjliga marginal.

Med nuvarande premiärminister Boris Johnsson avslutades den farsartade resan fram till det Brexit som förra veckan passerat både brittiska parlamentet och EU. Och nästa långa fas inleds.

Innan 31 december är det tänkt att hela upplägget med handelsavtal och andra viktiga punkter ska vara klart. Något som i såfall får anses ha klarats av i rekordfart. Som ett exempel tog det sju(!) år för EU och Kanada att ”bara” förhandla fram just ett handelsavtal.

Om vi ser EU som fredsgarant efter långa tider av konfliktfylld och blodig europeisk historia, liksom en borg i världen för mänskliga rättigheter, en institution för världsunik frihandel och studieutbyte (vilket det finns många skäl till), bör man oroas en del över Brexit.

Vi får ett mer splittrat Europa, där några är ”inne” och andra ”ute”.

Den fria rörligheten och möjligheten till utbyte av arbetskraft och utbildningstillfällen mellan invånare i EU och ett av Europas viktigaste länder riskerar att kraftigt försämras.

Vi vet att det internt i EU finns konflikter mellan länder – varav några kan tänkas ta inspiration från britterna för att göra en egen exit, vilket försvagar EU ytterligare.

Men några saker från Brexit bör vi snarare se som ett uppvaknande.

Det finns en underström som vänder sig emot känslan av att makten glider dem ur händerna och hamnar någonstans långt bort i man-vet-inte-var. Här är EU:s böjda bananer och krångliga regler. Här tar inga andra länder än Sverige rimligt ansvar för flyktingmottagandet. Här går alla pengar går till Frankrikes bönder. Dessutom har de mage att flytta hela den svindyra byråkratin från Bryssel till Strasbourg en gång i månaden...något som sägs kosta cirka två miljarder svenska kronor och motsvara en klimatpåverkan i paritet med 10 000(!) flygningar över Atlanten. Vilken klimatkatastrof.

Även om det finns uppenbara fördelar med EU, finns också djupt diskutabla ämnen att ta upp.

Folkvalda och media har här en viktig läxa.

När EU förra året drev igenom ett copyrightdirektiv som öppnar för betydande övervakning av internetanvändare, länkskatter och filmförbud till och med på vissa privata händelser, sköttes bevakningen för Sverige i stort sett av en enda person. Frilansaren och Sändarens medarbetare Emanuel Karlsten.

Riksdagsintresset svalt.

Såklart finns risken att medborgarna också i Sverige tröttnar på okunskapen om den institution som trots allt har så stor makt över deras liv. Liksom ökad misstro mot en svårforcerad EU-byråkrati.

Min fasta uppfattning just nu är dock att Sverige snarare bör gå åt motsatt håll än britterna, stärka sin position i EU och där göra allt för att öka medborgarnas kunskap om arbetet och göra det mer transparent för väljarna.

Målet bör vara, som jag tidigare pläderat för, att ena de nordiska länderna i en union för att tillsammans bli en större, och mer inflytelserik aktör inom såväl EU som Europa.

Jag kanske är partisk men är det nåt vi nordbor faktiskt är riktigt bra på är det (relativ) transparens, konsensusarbete, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och byråkrati.

Låt oss tillsammans göra Europa great again. Eller ännu hellre, Greta again.