När jag för 17 år sedan träffade min livskamrat var vi som natt och dag. Många vänner på båda sidor betraktade nog oss mest som en sommarflört. Här möttes nämligen borgerligt ungdomsförbund och 1maj-tåg, tro och ateism, NK och second hand, Östermalmsboende och söderorts-kollektiv. Foie gras och vegangryta. Men när vi gifte oss under Skeppsholmskyrkans kupol var det som att våra världar inte längre kolliderade utan förenades. På kyrkbacken firade nu en alliansminister med vänsterfeminister, konstnärer med jurister, riddarhuset med demonstranter. Kanske är det därför som jag har lite svårt för dagens polariserade samtalsklimat där den som ser på världen med andra ögon än vi själva, avfärdas som mer eller mindre ond.

Missförstå mig rätt. Jag tror på riktig ondska, manifesterad i Stalins skräckvälde, Hitlers dödsfabriker och i de filialer till helvetet som IS/Daesh drivit. Men jag tror inte att varken vänstern, högern eller de däremellan vill människor illa. Inte heller tror jag att det som skiljer oss åt kan överglänsa det vackra som förenar oss i konsten att vara människor. Däremot förnekar jag inte att mångfalden kan ha sina utmaningar.

Ett exempel är Centerpartiets beslut att förbjuda omskärelse av pojkar som visserligen är fel i sak, men knappast ondskefullt. Motivet är nog snarare ädelt i ambitionen att freda barn från icke-medicinska ingrepp och liberalt i att låta barnen själva fatta beslut över sin religiösa tro. Men i politik är det utfallet snarare än intentionen som räknas och skulle centern få sin vilja igenom skulle de omöjliggöra judars och muslimers liv i Sverige. Dessutom är det en viktig liberal princip att det är individer och grupper, inte stater och partier som själva avgör uttrycken för den egna identiteten. Inom judendom, och islam omskär man sina pojkar. Det kan centerstämman tycka olika om men det borde vara väsensfrämmande för liberaler att förbjuda allt man ogillar. Sen borde de som vill förbjuda denna sedvänja förklara på vilket sätt barnet tar skada. Visa oss de judiska eller muslimska män som hellre hade blivit omskurna i vuxen ålder? Svaret finns i frågorna och det innebär att Centerpartiet vill fixa ett problem som inte finns och för en grupp som inte bett om det.

Vad den judiska gruppen däremot bett om är ekonomiskt stöd för att i en tid av växande antisemitism skydda sina gudstjänstlokaler, församlingshem och skolor men där lyser de politiska utspelen med sin frånvaro. Detta trots att medborgarnas trygghet borde räknas som en kärnuppgift för varje ansvarskännande politiker. Men egentligen är ”förhudsdebatten” bara ett symptom på ett större problem, nämligen oförmågan att navigera i det multireligiösa samhället. Med mångfald får man värderingskonflikter. Så har det varit i alla tider oavsett om olikheterna har handlat om klass, politisk färg eller livsåskådning. Och visst, kanske vore det enklare om alla var exakt lika men bra mycket tristare. Därför kan svaret inte vara att förbjuda och reglera allt som avviker utan istället skapa förutsättningar för fredlig samexistens.

En trevlig gest på väg mot denna fred kunde vara att partiledare och ministrar började önska Eid Mubarak eller Shanah Tovah med samma självklarhet som de idag önskar oss god jul. Ett annat sätt är att massmedia bjuder in religiöst sakkunniga när såväl högtider, nyheter och för all del religiös extremism skall diskuteras. Inte konstigare än att statsvetare kommenterar riksdagsval och politiska utspel. Här vilar stort ansvar på public service att låta människor mötas i fördjupade samtal istället för att ord-tävla i konfliktfyllda debatter. Människors olikheter kan vara underhållande men får inte reduceras till underhållning.

All religion måste ses för sin helhet och inte bara sina mörkaste baksidor. Därför borde media även uppmärksamma härbärgen och matpaket, barngrupper och äldreomsorg med samma självklarhet som de idag bevakar religiös extremism, motståndet mot samkönade relationer, sektbeteenden och pedofilskandaler. Våra kyrkor och trossamfund förtjänar respekt och uppmärksamhet för allt arbete där man täcker upp för samhällets brister. Och vi förtjänar politiker som inte ryggar för utmaningar och som representerar vår mångfald. Det är lika svårt som nödvändigt.