Eftersom det är ett brott mot såväl de tio budorden som svensk lag att döda, dömdes både pastorn Helge Fossmo och barnflickan Sara Svensson för anstiftan, respektive mord. Medan de avtjänade sina straff fick församlingen en chans att förändra den uppenbart livsfarliga kultur som fått fäste. Det blev inte så.

Visserligen målade församlingsledaren Åsa Waldau om huset där Fossmo och hennes mördade syster Alexandra levt tillsammans. Men längre än så sträckte sig inte förändringsviljan. Istället har församlingsmedlemmar berättat hur Waldau tvingade dem att städa, bygga hus och ge henne guld, smycken och kontanter. Dessutom skall hon ha tagit kontroll över medlemmarnas sexliv och bestraffat dem både fysiskt och psykiskt när de inte lydde.

Egentligen är berättelsen om Knutby skriven i två kapitel. Det första, signerat Helge Fossmo, handlar om brotten medan det andra kapitlet av och med Åsa Waldau handlar om sekten.

Det är svårt att använda något annat ord om den församling som efter 98 år nu lagts ner.

Ordet sekt har sina rötter i latines sequi som betyder ”att följa någon”. Begreppet används ofta slarvigt och är dessutom svårdefinierat. Å ena sidan kallades kristendomen tidigt för en judisk sekt. Å andra sidan finns alla religiösa avarter där människor farit illa under auktoritära ledare och absoluta sanningar. Som Heaven’s Gate där 39 medlemmar begick självmord på rörelsens gård, Scientologikyrkan där medlemmarna klättrar i rang genom dyra kurser, eller Aum Shinrikyo, mest kända för saringasattacken mot Tokyos tunnelbana där 12 personer dog och mer än 5 000 människor skadades. Men vad är då en sekt, och vad kännetecknar sekterism?

Enligt religionssociologen Roy Wallis betecknas sekteristiska rörelser av att medlemskapet är frivilligt, förtjänat och exklusivt. Det innebär samtidigt att ledaren kan ta tillbaka medlemskap. Vad gäller självbilden ser medlemmarna i rörelsen sig själva som en utvald elit som får eller har högre kunskap än dem som står utanför. Det gör också att man isolerar sig, exempelvis genom att inte ta del av ”världsliga” nyheter eller engagera sig politiskt. Vidare förväntas man hängivet ge av sin tid, engagemang och pengar till rörelsen. Sist men inte minst är de sekteristiska rörelserna å ena sidan egalitära där alla troende är ett slags prästerskap med rätt till den exklusiva sanningen, samtidigt som ledaren ofta påstås ha exklusiv kontakt med det gudomliga och därför kan kräva absolut lydnad från medlemmarna.

När rätten prövar Åsa Waldaus övergrepp, är det inte längre en sammanhållen församling de möter utan fria individer. Det innebär att tystnadskulturen som tidigare skyddat Waldau är bruten och att vi får läsa det sista kapitlet i en tragisk berättelsen om en fri församling som förvandlades till destruktiv sekt.

Även om det är lätt att förfasas över Knutbysoppan är sekterism inget exklusivt problem för dem. I vårt polariserade samhälle finns många röster som menar att just de sitter på sanningen, partier som ställer ett föreställt vi mot ett lika föreställt dem och människor som ser sig själva som en utvald förtrupp som skall väcka massorna. Också inom våra egna kyrkor och trossamfund finns risken för sekterism i mer eller mindre stor utsträckning. Det kan vara en karismatisk evangelist, en annan gång hängivna troende som tappar gränserna och i några fall är det präster som dömer ut vissa tolkningar som heresi och trossyskon som kättare. Skiljelinjen mellan församlingsgemenskap och sekt är tunn och vi bör lära av Knutby och larma om gränser passeras. När den som skall vara Guds och församlingens tjänare istället låter sig tjänas, då är trosgemenskapen förvandlad till en sekt.