Mukweges tro är en tro att ­inspireras av

Men en tro utan gärningar är död, säger Jakob i ett ofta undanskymt brev i det Nya Testamentets utkanter.

Kanske var det viktigt att betona det naturligtvis helt sanna Sola Fide i en tid när det var gärningar i form av pilgrimsfärder och förödmjukande ”knäpromenader” uppför den spanska trappan som ansågs frälsningsavgörande.

Men det var inte precis sådana gärningar som Jakob listade i sitt brev.

Jag tänker på det när jag i söndags deltog i en träff med nobelpristagaren, pastorn och doktorn Dennis Mukwege.

Förflytta berg

Hans historia präglas starkt av den enkla ­Jesustro som så ofta visat sig kunna förflytta berg. Men hur kan vi se det? Jo just för att den lämnar efter sig den sortens gärningar som Jakob talar om;

”Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.

Manifesterats i gärningar

Den tro som Mukwege tidigt tog till hjärtat har manifesterats i form av de gärningar han, naturligtvis tillsammans med många andra, utfört bland Demokratiska Republiken Kongos svårt drabbade kvinnor. I en fullsatt Storkyrka häromdagen räds han inte över att till den västvärld som lyssnar, poängtera att det är i kölvattnet av ett globalt råvarukrig för ny teknik som dessa kvinnor fått sina liv – och underliv – söndertrasade. Han säger det medan mobil efter mobil ­ironiskt nog hålls upp i luften. Också min, ska tilläggas.

Även detta en gärning av tro mitt i allt. Att orädd peka på det sanna.

Låt oss ta någon som Mukwege till exempel för det år som kommer. Att tro är allena det rättfärdiggörande, men det är genom gärningarna som den manifesteras i världen. Och när den väl gör så, är det en fullständigt ostoppbar kraft.