Mukweges tro är en tro att ­inspireras av

Robert Tjernberg

Sola fide, eller tron allena, har präglat den protestantiska kristenheten efter Luther så till den grad att vi ibland nära föraktat gärningar.

Men en tro utan gärningar är död, säger Jakob i ett ofta undanskymt brev i det Nya Testamentets utkanter.

Kanske var det viktigt att betona det naturligtvis helt sanna Sola Fide i en tid när det var gärningar i form av pilgrimsfärder och förödmjukande ”knäpromenader” uppför den spanska trappan som ansågs frälsningsavgörande.

Men det var inte precis sådana gärningar som Jakob listade i sitt brev.

Jag tänker på det när jag i söndags deltog i en träff med nobelpristagaren, pastorn och doktorn Dennis Mukwege.

Förflytta berg

Hans historia präglas starkt av den enkla ­Jesustro som så ofta visat sig kunna förflytta berg. Men hur kan vi se det? Jo just för att den lämnar efter sig den sortens gärningar som Jakob talar om;

”Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ”Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.

Manifesterats i gärningar

Den tro som Mukwege tidigt tog till hjärtat har manifesterats i form av de gärningar han, naturligtvis tillsammans med många andra, utfört bland Demokratiska Republiken Kongos svårt drabbade kvinnor. I en fullsatt Storkyrka häromdagen räds han inte över att till den västvärld som lyssnar, poängtera att det är i kölvattnet av ett globalt råvarukrig för ny teknik som dessa kvinnor fått sina liv – och underliv – söndertrasade. Han säger det medan mobil efter mobil ­ironiskt nog hålls upp i luften. Också min, ska tilläggas.

Även detta en gärning av tro mitt i allt. Att orädd peka på det sanna.

Låt oss ta någon som Mukwege till exempel för det år som kommer. Att tro är allena det rättfärdiggörande, men det är genom gärningarna som den manifesteras i världen. Och när den väl gör så, är det en fullständigt ostoppbar kraft.

 

1 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Andreas Holmberg
Och för fjärde eller femte gången missar Sverige och Kongo och dr Mukwege chansen att på allvar diskutera frågan om de ofödda, som i princip är fridlysta i Kongo och i princip fredlösa i Sverige (de kan inte vara rättssubjekt och därmed heller inte brottsobjekt, som åklagare Jennie Nordin konstaterat, inte ens i vecka 42).Det handlar inte om att jag ser den frågan som den enda viktiga i en värld av orättvisor, utan om att både jag och de som vill grundlagsfästa svensk abortlag ser den som oerhört viktig i just det sammanhang som Mukwege adresserar: kvinnors och barns situation. Det är då så oerhört märkligt att varken pastorer, politiker eller journalister någon gång tycks ta chansen att inhämta dr Mukweges uppfattning i frågan efter åratal av arbete med våldtagna och misshandlade kvinnor, som begripligt nog ofta har svårt att anknyta till sina barn om dessa är resultatet av en våldtäkt, men som ändå inte kan förneka deras människovärde. Jag är själv nyfiken. Få har samma ethos i frågan som dr Mukwege, och vare sej han svarar som pingstpastor eller läkare eller både och skulle jag vilja veta vad han ser som vägen framåt i lagstiftning resp kristen praxis. Men vem frågar åt mig?