Ledare

Miraklernas mirakel

Det är påsk i världens mest sekulariserade land. Så sekulariserat att profilerade skribenter på vår största dagstidning, Dagens Nyheter, förra året fick för sig att läxa upp präster för att inte längre tro på mirakel. Men vad är egentligen ett mirakel?

Det var ingen mindre än DN:s Maria Schottenius, oftast med pennan i hand till litteraturkritik, som för ganska exakt ett år sedan vände spetsen mot prästen Camilla Lif. Lifs radioandakt handlade om den klassiska texten när Jesus förvandlar lite fisk och några bröd till en festmåltid för ett par tusen personer. Enligt Camilla var dock matmiraklet egentligen inte ett mirakel, utan en liknelse för hur en pojke drog igång en massrörelse där folk gick man ur huse med käk till det hungriga sällskapet.

Tanken är fortfarande fin, historien okej. Men Schottenius trycker sedan fingret på den ömma punkten i sin framställan, och undrar frankt - men vart tog miraklet vägen? Antagligen inte bara i
Camilla Lifs radioandakt, eller i kyrkans noteringar, utan i hela den svenska föreställningsvärlden.

Även om de flesta läsare av denna ledare har en annan hållning till påsk är det nog för många mest en grej med familj, ägg, i bästa fall lite pyssel och den eviga frågan om påskmust är samma sak som julmust? Kanske lite utklädning som häxa till på köpet och traditionen som skiljer sig marginellt från julupplägget, minus paket förstås men plus en himla massa godis, är komplett. Vad dymmelonsdag, skärtorsdag och långfredag beträffar har de mest blivit en transportsträcka till fjällen kanske. Och uppståndelse är vad som i Sverige sker när någon smiter före i kön på Ica under rusningstid.

Mycket av det ovanstående älskar man ju. Det är tryggt och bra.

Men jag, som kallat mig troende allt sedan några personliga erfarenheter i yngre år, kan känna igen mig i de funderingar som jag tror mig höra hos Schottenius. Liksom hos fler och fler röster utanför traditionellt religiösa eller kristna ramar.

Författaren Charlotte Rörth, chefredaktören Göran Greider eller ministern Alice Bah Kunke är några exempel som sedan länge takat om frågorna från lite andra vinklar. Joel Halldorf har under året efter att Schottenius lyfte på sitt lock, med boken Gud- återkomsten fått allt fler att göra detsamma. Ett tag handlade varenda ledartext i Sverige om Guds avtryck i Sverigesjälen, kändes det som. Det om nåt får väl för övrigt anses vara ett mirakel.

Jag fascineras i sammanhanget av att det är den sekulära världen som börjar undra om hur det står till med (kristna) andligheten i vårt land, och pekar fingret mot präster och pastorer som slutat tro på att mirakler kan ske. Det är de som säger sig inte tro som lyfter funderingarna hos oss som tror, kring vad det nu blir av de tankar som påsken annars skulle ge möjlighet att reflektera kring - De mysterium som ligger ännu djupare än etiketten på mustflaskorna.

Visst är det enkelt att ropa på mirakel när man inte behöver bära något ansvar ifall det inte sker något. Att bli bränd på ord som mirakel är lätt när inget helande kom efter bönen, skilsmässan blev av och så vidare.

Att ta genvägen till mer logiska förklaringar också kring bibeltexterna är lockande. Och Livs tes om pojken och massrörelsen behöver för den delen inte stå i motsats till ett mirakel.

Oftare än brödunder har den kristna kyrkan genom historien nog upplevt mirakel i form av just rörelser som startat efter pojkar och flickor, män och kvinnor som drabbats av historien om det största miraklet av dem alla.

Historien om en Gud som blev människa. Som offrade sig och dog i kärlek. Som inte återfanns i graven utan uppstod som en segrare över döden och dess följeslagare.

Det vi ofta menar med mirakel är snarare konsekvenser av själva miraklet. Att Gud genom sin son öppnade dörren in till sina rum. Det vi egentligen borde luta oss mot istället snarare än att söka stöd för vår tro i de synliga miraklerna. Att se Guds närvaro uppenbaras i uttryck här på jorden är fint, och det är något vi från tid till annan förunnas med. Men det miraklet som är något att tala om - och det som den sekulariserade världen undrar om vi verkligen har - det är den återfunna relationen med en levande Gud. Det är den som uppenbaras i brödundret, och det är den hela påsken handlar om. Låt oss skåla för den tomma graven, och en glad, hoppfull påsk i ett glas påskmust. Eller är det julmust?

»Att ta genvägen till mer logiska förklaringar också kring bibeltexterna är lockande.

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Mer inom samma ämne