Svenska Evangeliska Alliansen, SEA, har startat kampanjen #jagberpåjobbet som inlägg i debatten kring bön på arbetstid och dess vara eller inte. Som startade med Bromöllas böneförbud på arbetstid och tog vägen genom en ”avslöjad” bedjande busschaufför som fotades med böjda knän.

I grunden ger böneförbudsförespråkarna nog mest uttryck för islamrädsla. De fasta bönetiderna som många muslimer gärna passar kan krocka med arbetstimmar.

Hur ofta det skulle ske på svenska arbetsplatser är oklart och att någon skulle vägrat skjuta på sina böner till raster eller liknande vid en direkt fråga, finns heller ingen statistik på.

Jag ber på jobbet men eftersom jag oftast ber tyst för mig själv är det knappast någon som märker det. Känner du igen dig?

Här borde vi kunna inspireras av våra muslimska vänner, som för övrigt har fått sina bönetider som ett arv av mellanösterns kristna. Tidebön kallas det, och används flitigt av kristna också i våra dagar. Det är kanske något för oss att återupptäcka på våra arbetsplatser.

Men även i friare form, om uttrycket tillåts, har det regelbundet betts på jobben.

På väg in i deltida pappaledighet under hösten tänker jag på det en del när vi bygger med Lego. På leksaksföretagets grundare Kirk Christiansens initiativ startades alla dagar med en halvtimmes frivillig bön för alla anställda, och det förfarandet höll på långt in i våra dagar.

Särskilt i våra stressiga tider kan det istället för förbud vara av intresse för arbetsgivare att öppna upp för större utrymme att reflektera, kanske till och med under faktisk arbetstid - där bön skulle kunna vara ett naturligt inslag.

Jag tror tveklöst att det skulle gynna både den enskilde som företaget/verksamheten.

SEA:s kampanj är en god tanke, men det borde hellre varit #merbönpåjobbet.