Ledare

Låt stå om rasismen - men inte i våra barnböcker

Låt böckerna vara inspiration för alla. Foto: Tomas Oneborg/ SvD / TT

Våra bibliotek är vårt samlade minne och vår kollektiva kunskapssjäl. Här finns något för alla och vi betalar det gemensamt. Om detta har det länge funnits en konsensus i Sverige med undantag för en och annan moderat som på 90-talet argumenterade för att införa låneavgifter.

I dag ser det annorlunda ut.

I Sölvesborg vill de styrande Sverigedemokraterna strypa tillgången till böcker på andra språk än svenska. Att språk är ett möjligheternas palats med flera rum spelar mindre roll när man vill definiera vad som hör hemma och vad som ska bort. I Stockholm har Centerpartiet genom kulturborgarrådet Naddebo beslutat att splittra upp Internationella bibliotekets 200 000 titlar på över hundra språk. Inte för att han ogillar mångfalden utan för att han tror på ett kortsiktigt vinstintresse. Men böcker och kunskap är ett arv att förvalta, inte en aktieportfölj att förbruka.

Men, tillbaka till barnen och deras sommarläsning. Det brukar sägas att pennan är vassare än svärdet. Det innebär att vi vet med oss att ord gör skillnad på riktigt. För mobbade barn blir ord som kastas i skolkorridoren en tung ryggsäck medan snälla ord kan göra all skillnad.

Ändå blir det infekterat så fort ord skall omprövas. Tydligast blir det i Sverige när barnböcker med ett utdaterat och/eller rasistiskt språkbruk skall uppdateras för att omfamna alla barn oavsett hudfärg. För något år sedan var det bokförlaget Bonnier Carlsen som funderade på om de verkligen vill ”reproducera fördomar och stereotypa skildringar av andra kulturer till barn”. Detta eftersom ”vissa böcker från förr ibland går emot det vi som samhälle aktivt försöker motverka idag”. För att låna kungens valspråk vill de helt enkelt vara ett förlag för barnen i tiden.

Snabbt rusade de många till ursprungstexternas försvar. Hälften menar tonlöst att exempelvis n-ordet inte alls är rasistiskt medan den andra halvan tycker att vi ska diskutera böckerna kritiskt med våra barn istället för att ”censurera”. Att censur egentligen handlar om statlig åsikts-och informationskontroll såsom Kinas mur mot internet eller vårt eget utmärkta förbud mot barnpornografi spelar mindre roll. Det är ingen rättighet att få sin bok utgiven och det är ännu mindre en rättighet att få den utgiven igen. En som däremot blir det gång efter gång är Astrid Lindgren. I tidiga utgåvor av hennes Pippi-berättelser fanns en tydlig rasism. Pippis pappa var ”negerkung”, hans svarta undersåtar på Kurrekurreduttön var barnsliga och obegåvade medan karaktären Tommy benämnde allt dåligt som ”negeraktigt”. Efter att hon år 1948 träffat svarta amerikaner och lärt sig om deras liv ändrade Lindgren själv språkbruket. Det var inte uttryck för censur utan för en vacker människosyn där hon i mötet med andra tog ansvar för sina egna ord.

Ett annat bra exempel är författaren Richard Scarry vars magiska sagor med talande djur från början rymde många stereotyper. Också han lyssnade in barnen och då blev det en judisk menorah i kapitlet om vinterhögtider. Plötsligt kunde också pappakatter stryka tvätt, kvinnliga kaniner bli forskare och manliga björnar bära rosett i håret.

Egentligen är det inte konstigt att förlag prövar sin utgivning eller att bibliotek gallrar i bokhyllorna. Om de skall lyckas med uppgiften att lotsa in nya generationer i läsandets underbara värld duger det inte att agera museum för fördomar och språkrasism.

Också icke-vita barn och icke-vita föräldrar ska kunna läsa barnböcker utan rädsla för att målas ut som vildar. Det är inte rimligt att barn av idag skall utsättas för rasism från igår. Kunskap i historia är och förblir viktigt och det finns en tid och plats för allt. Exempelvis kan böcker med utdaterat språkbruk bo på andra hyllor i våra gemensamma bok-tempel. Där kan den som så önskar vörda dem som reliker medan vi andra kan lära av deras dåliga exempel.

Men om vi vill göra upp med rasismen bör den förvisas till historieböckerna, inte bevaras i barnböckerna.

Vill vi göra upp med rasismen bör den förvisas till historieböckerna, inte bevaras i barnböckerna.

Philip De Croy

philipdecroy@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne