Ledare

Låt oss ta fasta på fastan

Julen varar än till påska sägs det, men det är inte sant. För fastan kommer emellan.

Eftersom den har något mer dystert över sig till sin natur, det vill säga att den kräver av firaren att avstå något istället för att addera, faller den just gärna lite sådär...emellan.

Numer har både jul och påsk för många blivit högtider för att addera saker, som julklappar, god mat eller godis. Trots forskares tal om klimatkris och det ohållbara med slit- och slängsamhället slås ständigt nya rekord i julhandeln.

Konsumismen har på sätt och vis kapat dessa kristna högtider. Fastan har den dock inte fått grepp kring (även om tidigareläggandet av semmelpremiären nu tycks vara kutym).

Här har kyrkorna en möjlighet.

I Bibeln berättas om honom som avstod självaste himmelens härligheter för en större mening. Den ger ord för att reflektera över det faktum att det krävs offer för det mesta som i slutändan ska få betyda något. Som att avstå viss mat för miljön, eller gå ur bekvämlighetzonen för sin nästa. Många gånger när vi väljer att avstå något, låter vi istället något annat växa. Det är fastans innebörd.

Equmeniakyrkans klimatfasta, som fått vingar till landets scoutorganisationer är ett utmärkt exempel på detta. Spridningen utanför kyrkorummet visar också att fastans budskap är något som lockar fler. Vi borde kanske rentav ta fasta på fastan ännu mer - kanske är det just nu den mest kraftfulla tradition kyrkan kan arbeta med i samhället. Att avstå en sak för att få något annat att växa är inget mindre än en revolutionerande tanke med makt att förändra världen.

 

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne