Jag tror personligen att man behöver ­gräva djupare i de oenigheter som finns i landets största Equmeniaförsamling. Både teologiskt och ­arbetsmiljömässigt. Men vad Immanuelskyrkan verkar ha lyckats med år efter år är å andra sidan att hålla ihop sin församlings olika delar någotsånär, trots att den gått åt olika håll.

Att det finns slitningar i olika teologiska frågor och att den spänner över hela Sveriges kyrklighet är annars en ”öppen hemlighet” – det vill säga, alla vet om den men inte många lyfter den öppet och när man väl gör det är det för att ta känslosamma beslut.

Visst finns diskussionerna i många församlingar, men efter olika typer av vägval går det ofta en tid och sen är bara ”ena sidan” kvar.

På Sändaren hamnar vi ofta i korsdraget av dessa, som det samlande kyrktorg vi är.

Om jag ska vaska fram de stora stridsfrågorna för vår tid hamnar dessa i topp:

. Sexualitet.

. Bibeltrogenhet.

. Israel och Palestina

Frågor som förenar är å andra sidan samhällsengagemang, att sörja för de utsatta och ensamma, församlingslivet och Jesustron. Jag vill betona den sista eftersom de ställningstaganden kristna gör i olika frågor oftast bottnar i att man vill följa Honom.

Underförstått är det ju då lätt att döma ut sin motpart i frågeställningarna som en som inte gör det, men det är nog där flest fel begås. Tänk om vi i dessa frågor skulle sträva efter att ha den andres bästa argument för ögonen och inte per se döma ut denne för att vara å ena sidan bigott eller å ­andra sidan obiblisk. Bara på en annan plats. Den typen av dialoger förs redan framgångsrikt mellan frikyrkliga och andra religiösa företrädare.

Den interna dividering som manifesterats ­genom Immanuelskyrkan men som går långt bortom den, kan leda åt två håll som jag ser det. Delning eller helande. Jag för min del tror att ­huset rymmer olika utgångspunkter så länge målet är andra människors väl och Kristus förkropps­ligande i kyrkan. Låt oss prata högre med varandra om detta.