I skuggan av de ”högprofilerade”, slåss församlingar med funderingar kring medlemmar som lämnar vad de anser vara ”trångboddheten” innanför kyrkans väggar. Eller, som Sändarenkrönikören Jacob Langvik visar i sin bok 96 lampor – om de som brann och försvann, på grund av att tro och kyrkorum ebbar ut.

Ett mönster som framträder är dock att man lämnar med en känsla av att inte ha fått ställa sina frågor, inte fått utrymme för sina tvivel eller att diskutera erfarenheter man trodde på, men som inte överrensstämde med verkligheten.

Det finns en tendens i delar av kristenheten att tro, vad som än händer. Fokus på tecken, under och känslor.

Det är en närmast barnslig tro som ofta utmynnar i en teologi där Gud inte finns om han inte gör som jag säger eller visar sig som jag förväntar mig.

Var för sig är de tre ovanstående uttrycken behövda. Men som ensam grund i bygget av tron bildar de tillsammans ett korthus redo att falla.

Som kyrkor behöver vi fundera kring hur vi kan bygga starka kanaler för lärjungaskap och apologetik. Även om barnatron må vara en gyllene bro stod det klart redan för de tidiga kristna att fast föda behövs för att få näring. Och växa ut till en vuxen tro. Att gräva i ordet, det Waldenströmska arvet till ära. Kristendomen bör inte betraktas som ett sidoprojekt, utan en sanning värd att tro på och utforska för att den erbjuder en vettig förklaring till livets uppkomst, mening och fortsättning.

De frågor profilerna ovan lämnade med var i grunden de vanliga, som teodicéproblemet. Frågor som besvarats i kristenheten sedan 2000 år. De är inte nya. Ändå agerar vi ofta som om de är det. Kristendomen sticker ut genom att uppmuntra till att pröva dess grunder, stå på dem, hoppa på dem, se om de håller.

Det finns goda anledningar att låta hållfastheten prövas tidigt och för kyrkor att erbjuda god hjälp i prövningen. Prövas bygget inte förrän det anses klart, är risken att raset blir desto hårdare.