Jag var själv med om att i högstadieåldern tryckas upp mot en vägg för att välja mellan Jesus eller en smäll på käften. Jag valde Jesus, men undkom faktiskt smällen. Nu var min ungdom präglad av en engagerad omvändelse och långt innan jag själv hade bottnat i min tro delade jag den med andra – nästan i hopp om att få utstå visst lidande i enlighet med det jag läste om förföljelser i Bibeln. En osund inställning kanske, men på samma sätt formativ för hur högt jag hållit tron resten av livet. Det kan vara värt att bli lite kränkt ibland – och kränkt är nu inte samma sak som att få ett motargument där du måste fundera på vad du verkligen tror. Det är en nyttighet.

Men finns debatten kring vad en ung troende kan och bör förvänta sig – liksom vad en kyrka kan förvänta sig av sina unga? Ofta är det kanske de som är allra mest utåtriktade med sin tro som hamnar i skottgluggen hos vänner och lärare. Ibland kanske för att de inte har svar i en fråga men lärt sig hemifrån att det viktigaste är att stå upp för sin tro. Det finns i vissa sammanhang också ett osunt pålagt ansvar att det är ”nästa generation som ska bära väckelsen” och andra föreställningar.

Snarare tror jag att det alltid är den vuxna generationens ansvar att bära ungdomen, lära dem bli trygga och grundade i sin tro, utan outtalade krav på att agera missionärer i sina sammanhang. Då är min fulla övertygelse att risken minskar att bli kränkt – liksom möjligheten att faktiskt bli missionärer i sina sammanhang.