Ledare

Kyrkorummet är Guds- även vid skolavslutningar

Josefin Holmström
Vem ska få bestämma över kyrkorummet vid skolavslutningen? Foto: Mons Brunius/TT

Lika säkert som att det blir bråk om Lucia och censur i Kalle Anka vid jul, lika säkert är det att någon börjar diskutera skolavslutningar i kyrkan framåt maj. Är de lämpliga eller inte?

Kan man verkligen tvinga barn att gå i kyrkan? Och ska vi förhålla oss till den kristna kyrkans plats i ett allt mer mångkulturellt samhälle? Skollagen dikterar att undervisning och verksamhet ska vara icke-konfessionella, och då blir avslutning med gudstjänst och religiösa inslag omöjlig. En lösning är förstås att neutralisera kyrkorummet och behandla det som vilken lokal som helst: en plats där svenska traditioner visserligen kan genomföras, men på ett lagom ofarligt sätt. Men är det rätt?

I år har Judith Fagrell, kyrkoherde i Sävare församling utanför Lidköping, fattat ett kontroversiellt beslut: skolan får inte hålla sommaravslutning i kyrkan. ”Kyrkan är Guds hus och ett heligt rum”, säger hon till SVT, och menar i en intervju med P4 Skaraborg att skolan ska få vara skola och kyrkan kyrka, och att kyrkan måste få vara fri i sin roll gentemot samhället. Hon har tröttnat på skolans detaljstyrning av avslutningen. Det kristna budskapet urvattnas. Inte så konstigt: enligt Diskrimineringsombudsmannen får en rektor bara tillåta skolavslutning i kyrkan om ”tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron”, och bara så länge ”det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse”.

Och det blir förstås märkligt ur en kristen synvinkel. Kyrkans huvudfunktion är att sprida evangelium och sörja för de troendes själar. Kyrkan kan inte skiljas från sin missionerande funktion, och att nyttja kyrkorummet endast som allmän möteslokal är fel. En kyrka kan vara en plats för tillbedjan, gemenskap, liksom för den delen socialt engagemang och samtal. Den är ett hus för Guds folk, men inte Folkets Hus i den mening att den är en sekulär möteslokal. Att behandla den så är ett svek.

Det finns förstås de som menar att det finns en evangelistisk poäng med att ta emot barn och unga i kyrkan även om de inte får höra något om Gud och Jesus. Rummet utstrålar i sig självt helighet. De som driver den idén minns nog inte hur det kändes att vara ofokuserad tonåring. Återkommande gudslösa skolavslutningar i kyrkan förknippar snarare rummet med något slags mys, med skolans traditioner, med rektorstal och prisutdelningar. Den sortens kulturella koppling har de flesta svenskar redan till kyrkan: även icke-troende väljer att gifta sig, döpa sina barn och begravas kyrkligt. Men hur många själar räddar det?

Ska kyrkan då alls vara en del av svenska skolbarns vardag? Ja, för kristendomen är en världsreligion. Gör studiebesök i kyrkan, kom på gudstjänst, låt prästen berätta om vad kristna tror på. Sök det autentiska mötet med plats för frågor, diskussion och nyfikenhet. Som Judith Fagrell uttrycker det: ”Jag har hellre femton skolbarn här på påskvandring som vi håller i, än 300 på en skolavslutning där skola och rektor styr innehållet”. Hon har rätt, och hennes beslut är modigt, rakryggat och fattat med stor integritet och respekt för kyrkan och dess budskap. Kyrkans uppgift är ju inte att förmedla det svenska kulturarvet, utan att berätta om världens frälsare. Det måste vara viktigare än allt annat. Det är min förhoppning att fler går samma väg som Judith Fagrell. Såväl i Svenska kyrkan som i våra frikyrkor.

»Återkommande gudslösa skolavslutningar i kyrkan förknippar snarare rummet med något slags mys.

0 Kommentarer
0 Kommentarer

Ledare

Mer inom samma ämne